matsdanielsson.se

död

Fråga:
För några månader sedan pratade jag men halvnära vän och fick då höra att hon just fått det tråkiga beskedet att en äldre släkting hon tyckte mycket om bara hade 2-3 månader kvar att leva.

Jag beklagade naturligtvis situationen men vi har sedan dess inte hörts.

Nu tänkte jag höra av mig igen, av två skäl – delvis något helt orelaterat men också för att, så att säga, följa upp den här släktingens hälsa och, utifrån vad som hänt, uttrycka mig på ett passande sätt.

Problemet är att jag inte kommit på något bra sätt att fråga vad som hänt med släktingen.

Man kan inte gärna, eftersom det framstår som ”snokigt”, fråga ”är NN död ännu?”.

Och är han avliden vill jag, av uppenbara skäl, inte fråga ”hur mår NN?”. Likaså ”Hej, jag ringer för att beklaga förlusten av NN.” är ju omöjligt om NN fortfarande lever.

Hur ska jag uttrycka mig?

Vi har tyvärr inga gemensamma vänner som jag skulle kunna höra mig för med.

Svar:
Du behöver inte oroa dig för denna fråga, du ska bara vara uppriktig och intresserad.

Många tror att en fråga som ”Sist vi träffades berättade du om din sjuka släkting. Jag har funderat på dig och vill bara fråga om hur det gått?”

Nästa fråga du ska ställa, oavsett svar är ”Och hur mår du i detta?”

Din vän kommer enbart uppfatta dig som att du bryr dig och är intresserad.

Är släktingen död, så upplevs det som positivt att du frågar. Lever vederbörande än, så upplevs det som om du verkligen vill veta hur vännen har det i denna situation.

Ingen, absolut ingen, upplever att du snokar. Tvärtom är vi alltför rädda för att fråga.

Men gör det, det ses enbart som att du bryr dig!

Klicka här för att läsa mitt inlägg om vänskap >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

 

 

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Min mor har nyligen gått bort och vi har planerat att gifta oss.

Det vet ingen om och bröllopet är till våren.

Kan det vara stötande att gifta sig så nära inpå och hur lång tid bör det gå?

Svar:
Det är givetvis omöjligt att svara på hur din far (om de levde tillsammans), eller släkten reagerar, din far har det säkert svårt just nu.

Så avvakta ett tag, låt allt med begravningar och en tid därefter förflyta och berätta det för honom och fråga vad han tycker.

Det heter ju att ”bröllop bryter” sorg, så det kan nog snarare vara ett skönt avbrott i ensamheten som följer.

Jag tror att han kommer bli glad, men fråga vad han tror att din mamma önskat.

Tiden?

Förr var det ett år av sorg som gällde, men det har förändrats och det handlade mer om att änkan inte gifte om sig.

Så för din del är detta inget att bekymra sig över.

Klicka här för att läsa min artikel om sorgetid >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

{ 0 kommentarer }

Fråga:
En kanske lite udda fråga.

Jag har varit sambo i 30 år med min livskamrat.

I somras avled han.

Är jag då änka eller??

Svar:
Jag får beklaga din förlust av en livkamrat.

En änka är, citat: ”benämning på en tidigare gift kvinna vars make avlidit och som heller inte ingått nytt äktenskap.
(källa: Nationalencyklopedin)

Formellt är du därmed inte änka, men i ett mer socialt och etikettsmässigt sammanhang skulle jag ändå betrakta dig som änka.

Ni har ju levt tillsammans i hela 30 år och sorgen efter din man blir ju inte mindre för att det formella säger annorlunda.

Läs mer i min artikel om svåra dagar >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Brudens far är avliden alldeles nyligen och min dotter och stod varandra väldigt nära.

Hin vill ha med honom i talet?

Min dotters fars sambo skall vara med på bröllopet.

Ska jag ha även ha med henne i talet?

Svar:
Det är ganska enkelt att få med brudens far i talet, du kan i vissa valda delar och minnen prata om din far och jag.

Du kan säga saker som ”du stod din far nära och han ser dig säkert just nu..”

Vet du med dig att hans sambo och er dotter även stod varandra nära och du vill nämna henne kan du givetvis inkludera henne i någon mening.

Klicka här för att läsa mina taltips >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

{ 0 kommentarer }

 

 

 

 

 


Fråga:
Hur inleder man parentation?

Svar:
Du kan säga ”Parentation, vill samtliga resa sig”.

Därefter ”Vår vän, medlem eller vad du avser, NN har lämnat oss och därför ber jag er…”

I samband med att alla ställer sig upp kan du tända ett ljus och säga några korta minnesord.

Läs andra artiklar där jag skrivit om parentation >>

 

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Har fått kondoleansblommor och även kondoleanser via kort och brev.

Flertalet är personer som tänker på mig men de kände inte min avlidna make så väl.

Ska även dessa personer få tackkort?

Svar:
Uppskattade du att de tänkte på dig i en svår stund?

Det gissar jag att du gjorde och därmed är det alltid uppskattat med ett tack när du känner att du orkar ta tag i detta.

{ 0 kommentarer }

Fråga;
Var på ett årsmöte där ordföranden höll en parentation.

Inget namn nämndes ej heller hur många som lämnat föreningen genom dödsfall.

Är det vanligt att den som håller parentationen talar om hur dåliga vi är på att besöka dom som ligger inför döden, samt att besöka dom sörjande.

Vi har ju olika erfarenheter om hur döden kommit oss nära genom anhöriga o vänners bortgång.

Detta kändes inte bra, var som ett anklagande.Hör detta till en parentationen?  Blev illa berörd.

Svar:
En parenttation innebär att någon påkallar gruppens uppmärksamhet, man reser sig,  tänder ofta ett ljusoch läser upp var och en med namn.

Man kan också kort säga några minnesord över den bortgångne och så avslutas det med en tyst minut.

Men givetvis finns det utrymme för andra sätt att genomföra detta, det är ofta fråga om smak och ödmjukhet.

Har man sedan några synpunkter på personers närvaro vid andras sjukdom eller liknande tillhör det god mötessed att under mötet begära ordet och ta upp detta som en fråga eller egen punkt.

Vilket innebär en separat diskussion.

Om närvarande vid mötet finne obehag inför mötet med sjuka vänner erbjuds man givetvis att framföra detta vid denna diskussionspunkt. Den infaller inte i samband med parentationen.

Klicka här för att läsa mina artiklar om parentation >>

 Etikettdoktorn Mats Danielsson

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Jag jobbar i en butik i en liten stad. en man som tillhör ”inventarierna” i staden har dött.

Han hade egen butik och var en mycket känd profil. Min chef kände honom så att han pratade med honom ibland men umgicks inte med honom.

Ska han gå på begravningen?

Svar:
Pratade de ofta och mycket, delade de glädjeämnen och betraktade varandra som kollegor? Ja då skulle jag definitivt rekommendera att han går på bgravningen.

Vill han hedra honom, om det är kollega ibland handlarna i staden, då skickar er butik dessutom en lite blombukett till båren.

Klicka här för att läsa mer om kondoleanser >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Jag hörde för ett tag sedan från en bekant att när någon dött ska man säga just dött, och att användandet av begrepp spm vandrat hädan och gått bort inte bör användas förrän efter jordfästningen.

Svar:
Det stämmer attman ska vänta till efter begravningen, men det är egentligen inget speciellt etikettsmässigt uttalat. kanske är det mer folktro eller kyrklig anknytning.

Begreppet eufemism  innebär en förskönande omskrivning av uttryck.  Att ”gå bort”, ”gå hädan” , ”gå ur tiden” innebar att man lämnade jordelivet:, man vandrade vidare. Det kunde ske först efter det att man lagts i vigd jord.

Samtidigt är orden och uttrycken synonymer: gå bort (hädan), dö. Vilket innebär att de har samma betydelse och är språkligt korrekta vare sig före eller efter jordfästningen. Så jag förmodar att det du hört är ett mycket gammalt uttryck för att beskriva att någon är död, så säger man död. Men efter begravning och jordfästning har den avlidne välsignats och kan därmed gå vidare till högre makter.

Klicka här för att läsa mer om begravning >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

 

{ 2 kommentarer }

Fråga:
Undrar om det är OK att skicka blommor till en person som man kan misstänka snart ska avlida?

Jag skickade en blomma till en kusin från en mig och en annan kusin med orden – Kramar och våra namn. Min andra kusin blev mycket arg och ansåg att det inte passar sig att skicka blommor till en mycket sjuk person som kanske snart ska avlida i cancer. Frågade henne innan men trodde till 100% att hon ville vara med på hälsningen så jag blommograferade blommorna och leverans skedde inom 2 timmar. Senare fick jag besked om att min andra kusin inte ansåg att man skickar blommor till en dödssjuk person.

Det var inte helt klart vid tillfället om det förhöll sig så och först några dagar senare kom det till vår kännedom att det förmodligen inte finns något att göra. Har jag gjort bort mig? Min sjuke släkting och hennes anförvanter har mig veterligen inte tagit illa upp.

Svar:
Först av allt ska jag direkt säga att det är inte fel, det är bara att utgå ifrån dig själv. Skulle du bli glad om någon tänkte på dig när du är sjuk? Givetvis. Nu vet jag inte om du skickade blommorna direkt när du fick veta att din kusin fått ett besked om obotlig cancer, eller om personen har haft vetskap om detta ett tag. Det kan givetvis till viss del påverka reaktionen, men upplever du att du hade bråttom så kan du ringa eller besöka din sjuka kusin för att undanröja eventuella orosmoln.

En människa som befinner sig i livets slutskede är säkert medveten om sin begränsade återstående levnad, men de flesta har ändå ett hopp och en livsgnista. Man får inte glömma att även om kroppen är dålig är inte personligheten borta, man blir glad, ledsen, rädd, förvånad, känner avsky och sorg som alla andra. En blomma och framför allt att du tänker på personen ger samma glädje för den som är svårt sjuk, på samma sätt som den sjuke som kan förväntas bli frisk. Frågar läsaren av detta svar hur jag så tvärsäkert kan uttala mig om detta, så är svaret att jag mycket ofta möter människor i livets slutskede och är även med när de dör. Jag går fortfarande in och arbetar ibland som distriktssköterska,  just för att möten med människor är så berikande.

Det är lika för din kusin, hon kanske har det svårare att förhålla sig till döden, hennes känslor finns hos henne på samma sätt. Men tyvärr väljer vi då att ”glömma bort”, vi bearbetar inte att någon vi tycker om ska dö. Genom att inte tänka på det behöver vi inte känna den sorg vi är rädda för.

Kanske din kusin som blev arg plötsligen ställts inför detta faktum, du vågar kliva fram, visa medkänsla och omtanke och i livets slutskede sprida glädje. Du lyfter fram allt det hon vill undvika och konfronteras med och så kanske skammen infinner sig ”jag borde gjort detta”. Så mitt råd blir att du tänker så om din arga kusin, just nu mår inte hon så bra och det är förmodligen hennes sätt att reagera med ilska.

Du har absolut inte gjort bort dig, tvärtom borde fler göra det du gör. Om du har möjlighet och din sjuka släkting orkar kan ett kort besök också vara värdefullt. För ett besök kan inga blommor i världen ersätta.

Klicka här för att läsa min artikel om bemötande i vården, det berör även anhöriga >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

{ 0 kommentarer }