matsdanielsson.se

samresa

Fråga:
Jag åker bil till jobbet varje dag, och det händer nu och då att en vän till mig ska åt samma håll.

Då hon inte har körkort brukar hon fråga om hon får åka med mig. Det får hon självklart.

Tyvärr innebär det att jag måste gå upp 20 minuter tidigare de dagarna, och åka en liten extrasväng för att hämta upp henne, och en extrasväng för att släppa av henne.

Trots detta får jag inte ens ett ”tack för skjutsen” när hon kliver ur bilen.

Så är inte jag uppfostrad. Förutom att tacka så hemskt mycket för skjutsen skulle jag nog fråga hur mycket jag var skyldig, för hon sparar ju trots allt in en massa busspengar, förutom att det blir bekvämare för henne.

Jag har börjat tröttna lite, men vill absolut inte bli ovän. Vad är rätt i denna situation?

Svar:
Det råder ingen som helst tvekan om att man tackar för lite idag och att få denna service som du beskriver, förtjänar naturligtvis ett stort tack vid varje tillfälle.

Sedan bör man som medresenär alltid erbjuda sig att betala för skjutsen och gör man inte det, får man nog räkna med att bli utan denna tjänst, vare sig man är vännner eller ej.

Mitt råd blir att du helt enkelt, i lugn och ro tar ett samtal med din vän. Säg som det är, att du nu kört ganska mycket.

Med extra restid och kanske omvägar och det är inte gratis att köra bil.

Du funderar nu på om vännen uppskattar detta, ställ det som en fråga.

Nämn att du inte vet om det är så då ”du aldrig tackat eller visat din uppskattning, men att du nu oavsett detta måste be vännen hjälpa till och betala för resorna”.

Var tydlig, vänlig och uppriktig, men stå fast vid ditt beslut och om det inte går att få betalt – då kör du inte mer.

Klicka här för att läsa min artikel om vett och etikett vid resor >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

{ 0 kommentarer }

Fråga:
Vi är fyra personer som samåker till en aktivitet en gång i veckan.

En i bilen pratar oavbrutet med en hög volym, om sig själv mest och avbryter om någon annan ska försöka säga något.

En resa på ca fyra mil t.o.r håller på att bli en mardröm för mig.

Senaste gången var jag på vippen att säga ifrån men undvek för husfridens skull. Hur ska jag agera?

Det är en plåga att ha denna person med i bilen. Hur bör jag bemöta henne utan att såra?

Svar:
Det mesta handlar om att denna person inte ska få fördelar av sin självupptagenhet.

Hen har garanterat ingen aning om detta besvärliga beteende och det finns inga garantier för att det går att lösa. Sådant tar tid och kräver insikt hos den berörda.

Men ett bemötande som går ut på att byta fokus, brukar innebära att personen tappar intresset om det inte går den väg hen önskar.

Det ni som åker tillsammans ska göra, är att enas om hur hen ska hanteras. Upplever de samma dilemma som du gör? I så fall ska ni inte låta er avbrytas, fånga inte hens tråd utan fortsätt exakt där ni var innan ni blev avbrutna.

Därmed kommer inte personen få den uppmärksamhet som söks, får ni frågan om varför ni inte svarar så säg som det är, du avbryter samtalet.

Ibland måste ni givetvis tillåta att även denna person får prata, men blir det alltför egofixerat, fråga ”Hur kommer det sig att du säger så” eller ”Vad är det som gör att du bytte ämne?”.

Svara vänligt och utan sarkasm att du undrar varför hen säger som hen gör. Samtalen blir därmed lite jobbiga, men inte hotfulla.

Ännu en gång, när frågan kommer om varför ni gör/säger så här, förklara då att du upplevt att samtalet avbröts.

Mer än så här kan ni inte göra, det är inget ni kan förändra, ni kan endast byta förhållningssätt gentemot ert ressällskap.

Klicka här för att läsa mer om personligt bemötande >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

 

{ 0 kommentarer }