ÖVER 7700 VETT- & ETIKETTTIPS!

Fråga:

Hur skrivs elegant att studentmottagningen är alkoholfri?

Vi skall i juni ha studentmottagning och kommer då servera endast alkoholfri dryck, p.g.a önskemål från en i familjen.

Vi kommer att bjuda både nykterister (min mans släkt) och de som är vana vid att man bjuder på alkohol ( min släkt).

Visserligen känner min släkt till hur vi ser på saken, men min fråga är hur man kan skriva i inbjudan att det bjuds på mat samt lättdryck, eller hur uttrycker man sig?

Jag vill på ett fint sätt tala om att det blir alkoholfritt utan att det blir en stor grej.

Svar:

Fråga:

Är det ofint att tugga med öppen mun? Tack för alla dina lärorika tips om vett och etikett! De är verkligen intressanta!

Jag har en fråga här angående bordsskick. Är det fult att äta med öppen mun?

Har sett vissa göra det på olika restauranger ibland, vilket jag tycker är ganska ofint.

Svar:

Fråga:

Jag skriver en gymnasieuppsats om vett och etikett.

Jag undrar hur synen på vett och etikett utvecklats i sociala sammanhang sedan 1950-talet?

Jag hoppas att du kan hjälpa mig med detta!

Svar:

Etikett är inte något statiskt, utan en levande ledstång i det sociala livet. Den har förändrats i takt med samhället, kulturen och våra vardagliga behov. Från att ha varit starkt förknippad med högtider och traditioner har den alltmer kommit att handla om folkvett och vardagliga situationer.

Jättetrevligt att du skriver om detta ämne, glöm nu inte att ange mig som källa när nu skriver uppsatsen, och sedan vore det roligt att få läsa den.

Du ska omedelbart få ett exempel, utan att jag för den skull avser att vara dum eller språkpolis. I din fråga inleder du samtliga tre meningar med ”Jag”. Detta hade aldrig förekommit på t.ex 1960-talet. Där ser du en tydlig förändring. Ur ett etikett- och stilperspektiv undviker man att börja meningar med ”jag” eftersom det uppfattas som egocentriskt eller självupptaget. Detta var oerhört viktigt för bara 50 år sedan. I min generation ses detta än idag som en brist ifall man skriver så, ur ett etiketts- och språkligt perspektiv.

Men det belyser en väldigt viktig förändring, vett och etikett har alltid stått för att man bryr sig mer om andra än sig själv, ”Gästen gör festen” är ett gammalt uttryck, man ska som gäst göra allt för att andra ska trivas. Idag har det skett ett tydligt ändrat fokus, till ”mina behov” ”jag behöver” och ”jag är viktigast”. Du kan nog ställa den frågan till vem som helst i generationen som föddes på 50- och 60-talet. Du kommer få samma svar.

Utvecklingen över tid från 1950-talet och tidigare kan man säga att då var etikett var en självklar del av vardagen. Kunskapen fanns hos äldre generationer, man kunde fråga farmor om hur man skulle uppträda vid bröllop, begravning eller middagar. I många fall finns den kunskapen inte, dels för att många  Sverige växt upp i en generation där detta inte var viktigt, men även vår kulturella mångfald med medborgare från andra delar av världen. De har inte den bakgrundskunskap som man fick på 1950-, 60- och 70-talet.•

Så kom 1960-talet och 68-rörelsen, hippiekulturen och studentrörelsen bröt med traditionerna. Klädsel och uppförande blev mer informellt, som att ta studenten i jeans och t-shirt, vilket jag själv gjorde. Etiketten förlorade sin självklara plats och ifrågasattes.

På senare decennier har trenderna vänt. I vissa sammanhang, som bröllop, kan det idag nästan gå till överdrift med regler och förväntningar. Samtidigt har vardagliga frågor om kärlek, sorg, vänskap och grannsämja blivit allt viktigare.

Globalisering och internet har fått allt större inflytande. Resor, migration och digital kommunikation har gjort oss mer globala. Vi möter människor från olika kulturer och behöver nya riktlinjer för respekt och samspel. Vi har också utvecklat en helt nyvett- och etikett i sociala medier.

Vi får heller inte missa COVID-pandemin. På mindre än ett år förändrades sociala beteenden som funnits i hundratals år. Ett exempel är att handslaget försvann, och handen på hjärtat blev en accepterad svensk hälsning. Det visar hur snabbt etikett kan anpassa sig. Det blev också godtagbart att avstå sammankomster med mera för att t.ex. undvika infektioner eller smitta andra. Nu har vi åter börjat ta varandra i hand, men det är ok att avböja handslaget. Det är helt nytt.

Med detta kan vi sammanfatta att etikett är inte längre en fråga om högborgerliga traditioner, utan om folkvett i vardagen. Den utvecklas ständigt och speglar samhällets förändringar, från farmors råd vid högtider till dagens frågor om relationer, grannsämja och kulturell mångfald.

Jag själv, i egenskap av media utsedd till någon form av expert på vett och etikett och folkvett menar att etikett är en ledstång i det sociala livet. Den hjälper oss att skapa trygghet och respekt i möten med andra, oavsett om det gäller bröllop, vardagsbekymmer som grannar eller ända till digitala kontakter. Att förstå dess förändring är att förstå hur vi människor utvecklas tillsammans.

Med det kan jag också konstatera att etikett är inte en kvarleva från det förgångna, det är vår gemensamma karta för att navigera i ett föränderligt samhälle. Från farmors köksbord till globala möten online, är den alltid närvarande, alltid i rörelse.

Fråga:

Firar man examen vid högskola och universitet? Jag undrar lite kring examen från högskola. Är det något man ska fira stort?

Det känns som att student är så mycket mer firat i Sverige. På din sida här finns inte mycket skrivet om högskole- och universitetsexamen.

Är ceremonin till dessa mer högtidlig? Ska man ha med en ros till den som tar examen?

Svar:

Du har helt rätt i din känsla, i Sverige är det gymnasiestudenten som traditionellt firas stort, med studentmössa, flak, mottagning och presenter. Här får du svaret på din fråga firar man examen vid högskola och universitet. Tack för ditt tips om en text vid högskole- eller universitetsexamen. Nu finns en artikel om detta.

Högskole- och universitets examen däremot har inte samma folkliga firandekultur, även om det är en minst lika stor prestation. Det är snarare en personlig milstolpe, och firandet varierar mycket beroende på individ, familj och sammanhang.

Ceremonin vid högskoleexamen är ofta mer högtidlig än studentfirandet, särskilt om lärosätet erbjuder en examenshögtid. Då är det vanligt med tal, musik och diplomutdelning, och klädseln är vårdad men inte nödvändigtvis festklädd.

Det är dock inte alla som deltar, och vissa universitet har ingen ceremoni alls, vilket gör att firandet ofta sker privat, med familj eller vänner. Att ta med en ros eller en liten blomma till den som tar examen är en fin gest, men inget krav. Det visar omtanke och uppskattning, och passar särskilt bra om du är inbjuden till en examenshögtid eller en mindre mottagning. En ros är enkel, vacker och symbolisk, och den säger mycket utan att vara överdådig.

Så vett och etikett vid högskoleexamen säger, att det är god ton att uppmärksamma den som tagit examen, gärna med en blomma, ett kort eller några väl valda ord.

Det är inte nödvändigt att fira stort, men det är alltid rätt att fira med hjärtat.

Fråga:

Får man gå husesyn utan att fråga först? Kan man som gäst gå husesyn utan att fråga värden/värdinnan?

Min (79 år) åsikt är att normal artighet och hänsyn kräver att man frågar värden/värdinnan.

Min dotter (55 år) säger att är det nya tider och generationer så en gäst som är intresserad eller nyfiken gör som den vill.

Vad är rätt idag?

Svar:

Din fråga får man gå husesyn utan att fråga först är intressant och som rör både etikett och generationsskillnader. Det finns faktiskt ingen formell regelbok för hur man ska bete sig vid en husesyn i sociala sammanhang, men man kan se på det ur två perspektiv. Men bifogat sist i detta svar hittar du enlänk till en artikel om husesyn.

Traditionell etikett

Artighet och respekt: Äldre etikettregler och sociala normer säger att man som gäst bör vänta på att värden eller värdinnan erbjuder en rundtur. Att själv gå runt i huset utan att fråga kan uppfattas som påträngande eller respektlöst.

Privatliv: Hemmet är en privat sfär, och att gå runt på egen hand kan kännas som ett intrång.

Moderna attityder

Öppenhet: Yngre generationer tenderar att ha en mer avslappnad syn på hemmet som social plats. Det kan uppfattas som naturligt att gäster visar intresse och nyfiket tittar runt, särskilt om relationen är nära.

Kulturell förändring: I många sammanhang idag är det mindre formellt, och vissa tycker att det är helt okej att spontant gå runt – men det beror mycket på relationen till värden.

Vad gäller idag?

Det finns ingen ”rätt” eller ”fel” som gäller för alla. Men det säkra och respektfulla är fortfarande att fråga först. Det är en liten gest som visar hänsyn, och de flesta värdar uppskattar det.

Om värden är av den mer avslappnade sorten kommer de sannolikt säga ”Självklart, gå runt och titta!” och då är det fritt fram.

Kort sagt:

Din ståndpunkt (fråga först) är fortfarande den artiga normen och så är mitt definitiva svar. Man frågar alltid först, även om din dotters syn speglar en mer modern, informell attityd som blivit vanligare så betyder inte det att det är rätt.

Lite mer diplomatiskt skulle jag säga att det bästa är att anpassa sig efter situationen och relationen. Hos nära vänner kan det kännas naturligt att gå runt, men hos bekanta eller i mer formella sammanhang är det alltid bäst att be om lov.

Fråga:

Måste jag delta vid min brors bröllop? När en nära anhörig ska gifta sig så förväntas man delta. Men jag känner också till att missnöje och negativa känslor inte hör hemma på ett bröllop,

Det ska vara en glad fest utan bråk.

Senare detta år ska min bror, som jag inte alls kommer överens med- gifta sig. Vad är bäst att göra här?

Om jag inte kan vara uppriktigt glad så känns det meningslöst att delta, men det kanske är min skyldighet?

Svar:

Det här är en situation där etiketten möter det personliga. När en nära anhörig gifter sig förväntas man i regel delta, men samtidigt är det sant att bröllopet ska vara en glad fest utan bråk eller negativa känslor.

Det första steget är att fundera över relationen mellan dig och din bror, det är grunden i din fråga måste jag delta vid min brors bröllop. Vill han verkligen att du ska vara där, eller är inbjudan mer en artighetsgest? Det kan vara klokt att ta kontakt och säga som det är, att du känner er relation som svår och att du undrar om han verkligen önskar din närvaro. På så sätt ger du honom möjlighet att själv uttrycka sin vilja.

Om han säger att han vill ha dig där, då är det din uppgift att lägga missnöjet åt sidan för den dagen och delta med ett öppet sinne. Men om han själv tycker att det vore bäst att du avstår, då är det också ett respektfullt beslut.

Det viktiga är att bröllopet inte blir en arena för gamla konflikter. Att avstå kan vara lika mycket en gest av omtanke som att delta. Din skyldighet är inte att närvara till varje pris, utan att agera så att dagen blir så harmonisk som möjligt för brudparet.

Kort sagt: tala med din bror, var uppriktig, och låt honom avgöra om din närvaro är en glädje eller en belastning. Då gör du det som är mest hänsynsfullt.

Fråga:

Gratisfika på jobbet, rättvist eller fräckt? Jag måste bara få fråga hur du ser på detta.
På mitt jobb turas vi kollegor (11 st) om att bjuda varandra på fika varje onsdag. Vi betalar ur egen ficka.

Vi skriver upp oss på ett fikaschema. Hälften av kollegorna är inte med på listan med fikar gärna tillsammans med oss ändå och det är ju trevligt. MEN….det är halva gänget som inte är med på fikalistan och inte bidrar för att man helt enkelt inte vill, man tycker det är jobbigt att inhandla och fixa bl a.

Däremot så har de inget emot att ändå ta av det som bjuds på. Jag tycker det är fräckt! Hur ställer du dig till det?

Hur bemöter man dessa gratisätare som inte vill vara med och fixa men som ändå tar sig friheten att ta av det som bjuds?

Jag är av uppfattningen att är man inte med på fikalistan och vill bidra själv så ska man inte heller förväntas bli bjuden av andra kollegor. Vad säger vett och etikett om detta?

Svar:

Det du beskriver i din fråga gratisfika på jobbet, rättvist eller fräckt, är en klassisk fråga om rättvisa och hänsyn på arbetsplatsen. Om man har ett fikaschema där alla som deltar förväntas bidra, då är det inte rimligt att vissa väljer bort ansvaret men ändå tar del av det som andra bjuder på. Det blir en obalans som lätt skapar irritation.

Som etikettexpert skulle jag säga att det är klokt att lyfta frågan på en arbetsplatsträff. Inte som en anklagelse, utan som en öppen diskussion: hur resonerar de som inte vill bidra, men ändå äter? Vill de vara en del av gemenskapen utan att ta ansvar för kostnaden? Genom att ställa frågan får man fram deras syn, och det blir tydligt för alla att det faktiskt är på andras bekostnad.

Det är inte fel att bjuda av artighet, men om halva gruppen aldrig bidrar blir det en orättvis fördelning. Då kan man behöva sätta en tydlig regel: den som inte är med på fikalistan får heller inte förvänta sig att bli bjuden. På så sätt blir det rättvist och transparent.

Kort sagt, det handlar om att våga ta upp frågan och sätta gränser. Gemenskap bygger på att alla bidrar efter förmåga, inte att några alltid ger och andra alltid tar.

En annan metod är att veckans ansvariga person på listan köper in vad som krävs till onsdagsfikat. På morgonen, när man samlas, ställs frågan om hur många som vill fika. Då kan den som ansvarar enkelt sätta sitt Swishnummer vid fikat och den kostnad, t.ex. 30 kr som var och en som fikat förväntas betala.

Efter några veckors fikande och betalande, tidigare ”gratisätare”, kan man helt enkelt meddela hen att på onsdag är det din tur att handla.

Fråga:

Hur hanterar man en stark reaktion om hund vid middagen på ett respektfullt sätt? Vårt ena barn har köpt ny hund. Vi tycker självklart att hunden är familjemedlem och ska med. Ingen har sagt sig vara hundrädd tidigare.

Som värdinna tycker jag under middagen att hunden kan slippa vara bunden i hallen. En i andra familjen far då ut och säger upprört ”sluta sluta sluta!”. Hunden har inte uppfört sig illa utan snällt funnit sig i situationen.

Stämningen blev lite stel en stund, men övriga fortsatte väluppfostrat samtalen och lät det bero. Jag sa nog: ”Förstår inte att man måste bli arg för mitt förslag”.

Den arge påstår att hundägare ska kolla med övriga om det är ok att ha med hund, men vi har umgåtts i ca 20 år inklusive hundar på olika familjeträffar utan problem, åsikter eller kommentarer.

Är det inte lika stor anledning för personer som har sådana åsikter plötsligt att höra sig för inför middagsbjudning och påtala vad de tycker eller är oroliga för? Som mamma svärmor och värdinna tycker jag det är ofint att ”skrika” åt mitt uttalande.

Nog borde en vuxen vända sig lugnt till hundägarna i så fall och förklara hur hen tänker?

Svar:

Fråga:

Den oväntat rörande examensgesten, är det rätt? Jag vill börja med lite kort bakgrund till min fråga. Jag ska snart, efter många om och men, ta examen från universitetet.

Det har varit en lång och krokig resa och det var nog ingen som trodde att jag skulle avsluta en 6år lång högskoleutbildning. Men nu börjar det närma sig och jag har börjat fundera kring examensfest, den känns extra viktig för mig då jag inte hade någon studentfest.

Jag har tänkt bjuda släkt och vänner. Sen finns det fyra lärare/mentorer som jag kanske inte hade tagit mig hit utan, jag vet dock inte om de är medvetna om hur mycket de betydde för mig/min utbildning. Det är dessutom 10-15 år sedan nu.

Jag hade gärna velat tacka dem under min examensfest för deras engagemang och del i min utbildning. Men jag känner samtidigt att det är lite ”konstigt” att bjuda in någon man inte har någon kontakt med.

Vad tänker du kring situationen? Är det konstigt/olämpligt eller är det en fin gest att skicka en inbjudan?

Svar:

Det finns något väldigt fint i den här frågan, den oväntat rörande examensgesten, är det rätt. Som folkvettsexpert ser jag både det ovanliga och det djupt mänskliga i situationen. Ja, det kan upplevas lite märkligt att höra av sig efter tio till femton år och bjuda in lärare man inte längre har kontakt med, men just därför blir gesten också så betydelsefull. Lärare får sällan veta vilken skillnad de gjort, och när någon återkommer långt senare i livet brukar det tas emot med värme.

Det viktiga är hur inbjudan utformas. Själva gesten är fin, men den behöver ett personligt sammanhang. Ett kort och varmt brev gör stor skillnad. Där kan du beskriva din långa väg fram till examen, hur deras stöd en gång i tiden hjälpte dig vidare, och varför du nu vill uttrycka din tacksamhet. Med den bakgrunden känns inbjudan inte plötslig, utan genomtänkt och hjärtlig.

Ur ett vett och etiketts-perspektiv är det alltså inte konstigt att bjuda in dem. Det är en omtänksam handling som visar mognad och förmågan att se tillbaka på sin resa. De kommer att känna sig hedrade, även om de av olika skäl inte kan närvara. Ett eventuellt nej är inget misslyckande, utan en naturlig del av att återuppta en kontakt som legat vilande länge.

Formulera inbjudan i en lugn och personlig ton. Berätta att du står inför en viktig milstolpe, att deras insats betydde mer än de kanske vet, och att du nu vill tacka dem.

Sammanfattningsvis är det en fin gest. Det kräver lite mod att sträcka ut handen efter så lång tid, men just därför blir det också så meningsfullt.

Fråga:

Måste barnen avbryta spelet – egentligen? Om en värd säger: ”Gå ut i snön och lek ungar!”

Vi spelar således ett spel och som givits i present vid ceremonin nyss.

Vad är rätt? Ska barnen gå ut eller ska de fortsätta spela?

Svar:

Din fråga, måste barnen avbryta spelet – egentligen, var skriven så den blev lite svår att förstå. Så jag fick försöka tolka den så gott det går.

Om jag nu förstått dig rätt, så undrar du om en värd kan uppmana barnen att avbryta spelet och gå ut och leka istället för att spela klart.

Det är etikettsmässigt enkelt, värdens ord gäller, särskilt när det handlar om barn och aktiviteter i ett hem eller vid en ceremoni.

Även om spelet just givits i present och barnen är mitt uppe i det, så är det värden som avgör när det är dags att byta aktivitet, och barnen bör därför följa uppmaningen och gå ut och leka.

Det betyder inte att spelet är oviktigt, bara att tidpunkten för att spela det bestäms av den som ansvarar för tillställningen, och barnen kan fortsätta spelet senare när värden eller föräldrarna tycker att det passar bättre.

Men, det finns alltid ett men…

Vems barn riktar sig värden till? Sina egna eller gästernas? Har barnen kläder med sig för utomhuslek? Är miljön säker utomhus, eller ska föräldrarna följa med ut och titta till barnen? Hur gamla är barnen, klarar de sig själva? Samt flera andra faktorer som spelar in.

Det får alltså bli ett avgörande utifrån situation och plats och i fall det är gästernas barn skulle jag nog rekommendera värden att prata med föräldrarna först. Är det värdens barn så kan en förklaring vara bättre.

Förslagsvis: ”Vad säger ni, ska vi ta en paus i spelet och låta barnen rusa av sig en stund ute i snön?”.

Gäller det värdens egna barn så kan hen uttrycka det som ”Jag föreslår en paus i spelet, så kan barnen gå ut en stund i friska luften och leka”.

Det är några betydligt mer vänliga och gästfria sätt att hantera det på.