Barn – hur stort intresse för svågers nyfödda barn måste jag visa?

Fråga:
Min sambos bror med fru har precis fått barn.

Det har pratats konstant om detta barn ända sedan de gick ut med att de väntar barn.

Jag har själv en ansträngd relation kring barnafödande och jag varken kan eller vill själv skaffa barn.

Jag gör det sedvanliga när någon fått barn, gratulerar, kanske skickar en blomma om det är någon närstående, med mera.

Ofta brukar det räcka, folk brukar inte tjata vidare.

Min sambos föräldrar pratar väldigt ofta om vad mamman (min sambos brors fru) gör och hur hon mår.

Jag kan allt om hennes graviditet, via föräldrarna.

Saken är den också att jag och min svågers fru inte heller kommer överens.

Hon är väldigt dominant, dömande mot mina livsval rent allmänt, tilltalar mig inte självmant och undviker mig i största mån.

Hur mycket måste jag intressera mig för deras barn och mammans hälsa?

Jag har gratulerat men inte hälsat på dem, men det har min sambo.

Hur mycket måste jag för egen del åka och hälsa på dem, köpa presenter och liknande?

Hur mycket måste jag ställa frågor och visa intresse för barnet? När jag träffar barnet första gången, måste jag sitta och lyssna på timmar efter timmar om varje detalj om barnet, eller kan jag gå undan efter ett tag?

Hur mycket intresse ska jag visa? Jag vill inte verka oartig eller otrevlig men jag har verkligen annat för mig.

Det är dessutom triggande för mig att hela tiden prata barn.

Svar:
Att din svåger och svägerska som nyblivna föräldrar pratar om sitt barn större delen av tiden är helt naturligt.

Detsamma gäller barnets farfar och farmor, det är stort för dem också.

Där är det bara att gilla läget, det kommer lugna ned sig med tiden.

Ni ska ju fortsätta umgås med varandra, förhoppningsvis under många år och då gäller det att hitta en bra nivå.

Om din svägerska tydligt visar sitt ogillande mot dig, då kan du vid lämpligt tillfälle berätta för henne att du känner att hon undviker att prata med dig, har synpunkter på dina val i livet.

Då kanske du inte heller behöver vara så intresserad av hennes val även om du tycker det är roligt att de fått barn.

Det går utmärkt att avstå från att närvara om det inte är nödvändigt, då slipper du lyssna och din svägerska kanske inte upplever det som besvärande om ni inte trivs ihop.

Att gå undan kanske är mindre bra, försök istället fundera ut några intressanta ämnen i förväg och när du kan leder du in samtalet på detta istället.

Väldigt ofta väcker det föräldrarna lite och de inser att man kanske ska prata om något annat än barnets utveckling, sömn och mattider

Däremot behöver du inte köpa en massa presenter till barnet, några sådana förväntningar har inte etiketten.

Men vill din sambo göra det är ju problemet löst.

 

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Konfirmation – mottagningen ställdes in, ska vi eller förväntas vi ge en present ändå?

Fråga:
En bekants dotter blev förkyld och konfirmationsmottagningen blev inställd, men hon gick till ceremonin i kyrkan.

Ska man lämna konfirmationspresent ändå?

Och när är det i såfall lämpligt att göra det?

Vet inte om vi blir bjudna till en mottagning i efterhand, men det känns lite konstigt eller?

Svar:
Det var klokt att ställa in mottagningen med tanke på COVID-a9, men kanske tveksamt att hon gick till kyrkan.

Oavsett detta, som egentligen är en helt annan fråga, så är en present alltid som en lyckönskan.

Hon får en present och ett lycka till i framtiden från er och det är inte knutet till om man är på en mottagning, fest eller överhuvudtaget närvarande.

Vill man ge något, så gör man det.

Om ni tycker er känna flickan så väl och att hon kanske skulle bli väldigt glad över att få en sådan, så är det med de tankarna ni ska överväga present eller inte.

Så om ni ska ge något och de bor i närheten av er, åk dit och lämna presenten. Bor de på avstånd så kan ni skicka den.

Följ den känsla som känns rätt för er och som ni tror kan glädja konfirmanden.

Läs mer i min artikel om konfirmation >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Relationer – min man äter som en gris, saknar bordsskick och förstör måltiderna. Vad göra?

Fråga:
Min man har inget vidare bordsskick.

Han äter otroligt fort, tittar mest ner i tallriken utan att lyfta blicken och tar sällan notis om mig eller vår tioåriga dotter som sitter med vid bordet.

Han kan stoppa in mer mat i munnen trots att han precis har fått en fråga, tittar inte på andra som pratar med honom, hinner äta upp en hel portion medan vi andra är precis i början och han tar mera mat innan vi andra har ätit upp våra första portioner.

Han stoppar till och med in mer mat innan han har hunnit svälja det han redan har tuggat i munnen.

Han beräknar heller inte hur mycket det finns och att det ska räcka till alla utan äter hejdlöst så länge det finns något kvar eller tills han blir så mätt att han mår illa.

Ibland stoppar han mat i munnen och tuggar samtidigt som har står vid spisen för att lägga upp mer på tallriken. Efter en måltid är hans mage synligt uppspänd/svullen.

Han kan också börja plocka in i diskmaskinen och spola med vatten, skrubba kastruller med mera medan vi andra fortfarande sitter kvar och äter alldeles intill.

Om han inte börjar med det så lämnar han bara rummet när han har ätit färdigt, jag tycker att man ska sitta kvar tills alla har ätit färdigt och delta i samtalet. Det verkar han dock inte intresserad av.

När jag inte är hemma så brukar han ställa fram mat till vår dotter som hon får sitta och äta i ensamhet, antingen från början eller från och med att han ätit färdigt vilket han gör på 5-10 minuter.

Han kan också servera henne mat bara tio minuter innan vi ska åka iväg någonstans och sedan jaga på henne. Han har heller ingen regelbundenhet i mattiderna när jag inte är hemma och det kan gå flera timmar för kort eller lång tid emellan.

Hon verkar ta efter hans beteende mer än mitt och det är ett jättestort problem.

När jag växte upp så satt familjen samlad och åt i lugn och ro. Det var dagens höjdpunkt där vi kom nära varandra och delade med oss av dagen.

Vi dukade gärna fint, tände ljus mer mera, skrattade mycket och hade trevligt. Det var måltiderna som band oss alla samman. Jag inser att jag aldrig dukar fint här hemma längre, det är liksom ingen idé att försöka göra en måltid fin eller trevlig.

Beteendet har gått så långt att det förstör måltiderna: vi sitter mest tysta och bara tuggar.

Om vår dotter har mycket mat kvar på tallriken och inte verkar så hungrig kan han börja ta mat från hennes tallrik och jag måste säga åt honom att sluta.

Han kan också fråga henne om hon vill ha mer mat när hon bara har hunnit halvvägs med sin första portion för att han vill veta om han kan ta resten som är kvar.

Mig frågar han sällan. Ibland, när jag ska ta en andra portion, så är allt slut. Han svar kan vara “jag trodde inte att du skulle äta mer”.

Jag kan inte komma på något att säga vid måltiderna längre och jag känner mig stressad och får svårt att äta då jag blir äcklad. Ibland känner jag att jag är mer hungrig men jag får inte ner maten.

Jag bryr mig heller inte om att lägga upp maten på ett fint sätt längre, varför ska man ens laga mat som någon kastar i sig utan att tugga? Han lär väl varken känna konsistens eller smaknyanser när han bara slänger upp maten i en röra på tallriken och sedan kastar i sig den som om att allt består av havregrynsgröt.

När min dotter och jag äter själva, vilket vi tack och lov gör titt som tätt, så har vi det mysigt och bra. Det är en helt annan stämning, det känns avslappnat och naturligt och måltiderna blir långa och trevliga.

Men även då märks det att hon har präglats på hans bordsskick och jag måste tänka på att hon ska ta små portioner för att hon inte ska kasta i sig för fort. Jag måste också påpeka för henne att sakta ner.

Jag har tagit upp problemet med honom ett otaliga gånger men han blir jättearg på mig.

Att jag blir stressad och tycker att stämningen varken är trevlig eller familjär vid bordet tycker han är något som jag skapar i min hjärna.

Han verkar tycka att bordsskick bara är att tugga med stängd mun och att resten är några överklassfasoner. Han verkar inte förstå varför det finns hänsyn vid bordet eller vad en gemytlig måltid innebär.

För honom innebär måltiden bara att äta för att nära en organism.

Jag får kraftig ångest vid måltiderna och jag ser på min dotter att det har blivit normalt att utfodras snarare än att något ska avnjutas och i gott sällskap. Det gör mig så ledsen att hon ska uppleva det här.

Vad skulle du vilja säga till mig? Och vad skulle du säga till man man om du fick chansen?

Svar:
Det handlar nog väldigt mycket om er relation och hur ni lyssnar och respekterar varandra.

Som svar på din sista fråga, vad jag skulle säga till honom får nog mitt svar bli att jag hade inte sagt något som utomstående, för god vett och etikett innebär tålamod och överseende med andras fel och brister.

Men det hjälper inte här, för här handlar det om bristande kunskap, kanske hans uppfostran och det skulle inte förvåna mig om du ser ett liknade beteende hos föräldrarna till honom.

Så vad tycker jag? Det svaret är enkelt, han beter sig ohyfsat, omoget, okunnigt och helt utan förmåga att sätta sig in i andras upplevelse.

När detta går så långt att partnern känner ångest inför måltiderna, att ert barn påverkas negativt och detta bortförklaras med “överklassfasoner”,  då är det dags att sätta ned foten och få honom att förstå att måltiderna numer är något du helst vill undvika.

Mitt råd är att du helt enkelt, utan er dotters närvaro, diskuterar med honom om hur du känner. Blir han arg, behåll ditt lugn för han känner sig pressad.

Han vet inte hur man gör. För om han visste det, skulle han inte agera som han gör och det är detta som gör honom arg, han försvarar sig på det mest enkla av sätt. Genom att skylla på att det är fasoner.

Kräv inte av honom att han ska klara allt på en gång, ett steg i taget. Lär honom, visa honom. Tillrättavisa inte utan hjälp honom.

För er dotters skull och för din egen och er relation.

Vägrar han det samtalet, föreslå att ni tar hjälp utifrån av en familjerådgivare.

Om han trots dina försök till samtal fortsätter att envist hävda sin rätt till ohyfs, vägrar lyssna, vägrar ändra sig och måltiderna är en ångestfylld situation för dig.

Då skulle jag ta mig en allvarlig funderar på om en sådan relation är värd att bygga vidare på. Låt honom veta det, så kanske han begriper att respektera dig, eller får ta konsekvenserna.

Läs mer i min artikel om bordsskick >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Namngivning – vi vill inte ha dop med mycket folk pga Corona, kan vi göra på annat sätt?

Fråga:
Vår son är snart 6 månader och vi har inte döpt honom än.

Vi är medlemmar i Svenska Kyrkan, men vi är inte religiösa.

Nu i tider med Coronavirus har vi inte velat ha något dop med efterföljande kalas.

Häromdagen hörde vi att man kan ha namngivningistället och det tyckte vi lät väldigt bra.

Kan vi ha detta i hemmet och måste vi bjuda in all släkt och vänner?

Behöver vi ha gudföräldrar?

Svar:
Begreppet dop har med ordet doppa att göra, man sänks ned i vatten och den handlingen är symbol för att man då renas ifrån syn och kan ta emot Guds nåd.

Den som blivit döpt är därmed en del av kristenheten.

Dopet var förr mer som en familjeangelägenhet, detta har alltmer utvecklats till att bli ett kalas med familj, släkt, vänner och även arbetskamrater.

Istället för denna religiösa ceremoni kan man ha en namnfest, eller namgivningsceremoni.

Det ska då inte ske med något som liknar dopet och med vatten, det blir helt fel.

I övrigt är det helt fritt att utforma högtiden som man vill, med de närmsta eller ett kalas.

Ni kan alltså göra som ni önskar, ett dop i kyrkan med få personer närvarande och som en familjehögtid.

Eller en ceremoni på annan plats där ni ger er son hans namn. Hur det sker kan ni läsa mer om i följande länk.

 

Läs mer i min artikel om dop och namngivning >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Människor emellan – funderingar inför en separation, vad göra?

Fråga:
Jag bor i ett hus och har förmånen att inte behöva betala hyra.

Mamman till mitt barn, trots att vi inte är sambos, vi är heller inte en ett par, bor här och betalar inte någon hyra.

Jag har tröttnat på att hon tar för givet att hon inte behöver betala för sig. Hon har en egen lägenhet. Är det ohyfsat av mig att begära hyra?

Är det fel av mig att vilja bo själv med vår gemensamma dotter? Har jag en plikt att se till att hon hittar boende?

Jag skall genomgå en stor operation för övervikt. Jag behöver utvecklas själv i positiv bemärkelse och känner inte att jag vill ha en kollektiv-verksamhet i mitt eget hem.

Jag vill bo ensam med vår dotter och göra upp så bra som vi kan genom ett samarbetssamtal.

Det känns ju verkligen som att vi glidit isär. Det är inte första gången heller. Vi är överens om att en separation är den enda utvägen.

Jag ville ju inte att det skulle sluta så här. Jag tycker att vi fortfarande är goda vänner, och av olika skäl så har vi fortsätta att bo tillsammans inte minst för vår dotters. Även där var vi överens.

Längtan och saknaden finns efter en fungerande kärleksrelation. Hela tiden håller jag fasaden uppe.

Jag känner mig ledsen, orolig. Ibland känner jag också att vi måste separera på riktigt, helt och hållet innan hon träffar någon ny. Jag tror inte klarar det.

Hur klarar man sånt här?

Hon har sagt till mig att hennes känslor för mig är helt borta. Att det inte finns något kvar. Det känns lite som pest eller kolera.

Att bo tillsammans förenklar kanske den dagliga tillvaron rent praktiskt.

Jag tycker det är en förbannad lögn och känner mig gravt utnyttjad av att hon inte kan respektera mig och flytta iväg.

Jag tror att en riktig separation skulle innebära väldigt mycket lidande på flera olika sätt för oss båda.

För hela familjen givetvis. Samtidigt skulle det vara en riktig och ärlig nystart.  Men hur som är det en hjälp från kommunen. med ett samarbetssamtal är strukturerat samtal under ledning av en eller två familjerättssekreterare.

Målet är att dottern ska ha tillgång till oss båda sina och andra viktiga personer i hennes närhet.

Planeringen ska utgå från hennes bästa och att vi var för sig som föräldrar tar ansvar.

Jag vill inte hamna i någon vårdnadstvist om vår  dotter, eller tvister om betalningar för gemensamma kostnader.

Vi behöver få gå vidare så vi måste ta ett beslut.

Jag behöver få bli den bästa personen jag kan vara framförallt för vår  dotter. Och jag hoppas hon kan vara med i den resan.

Svar:
Du har skrivit en väldigt lång fråga , som kortats av.

Jag har läst den och jag har tagit bort detaljer som visar vem du är eller din dotters namn.

Du resonerar väldigt klokt, men är samtidigt lite dubbelbottnad i dina frågeställningar.

Om du begär hyra, vilket du självklart ska göra, då har du också givit er dotters mamma erbjudandet att bo kvar.

Du har ingen skyldighet att försörja dotterns mamma eller erbjuda henne annat boende. Hon har ju dessutom en egen bostad.

Precis  detta skriver du sedan att du inte vill ska ske, du vill kunna gå vidare och då med en god relation som leder fram till att er dotter får det så bra som möjligt.

Att bygga en framtida relation i ett gemensamt boende enbart på grunderna att dottern ska ha båda föräldrarna nära är inte helt enkelt.

I synnerhet då du skriver att du är tveksam till om du kan hantera dina känslor för dotterns mamma om hon får en ny relation.

Ibland måste man gå vidare, släppa taget och om ni fortfarande kan vara gemensamma föräldrar med en vuxen och sansad relation kommer det också bli en bra lösning.

Om du kräver att dottern enbart ska bo med dig, då har du redan konflikten nära. Du måste förstå att såväl en mamma som pappa hyser samma känslor för henne och ni får hitta en fungerande lösning.

Att då be om en hjälp utifrån kan vara en god idé, men innan dess måste du säga tydligt vad du vill.

Se till att dottern inte är hemma, sätt dig ned och prata med hennes mamma i lugn och ro. Berätta hur du känner och skapa en gemensam plan.

Att er dotters mamma bor gratis hos er är en förmån, men kanske även ett väldigt bekvämt sätt och på gränsen till att utnyttja dig.

Var tydlig med att det kan inte fortsätta.

Du måste ta ett beslut och gå vidare, kanske utan den kvinna som inte säger att hon har några känslor för dig.

Läs mer i min artikel om vett och etikett vid skilsmässa >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – familjen publicerar alla barnens presenter på Facebook, men mina visas aldrig. Vad göra?

Fråga:
Jag har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.

En bekant familj i släkten har små barn, yngsta är ett år.

De har skapat en sida på sociala medier där alla bekanta kan följa den unga familjen.

Jättetrevligt, men där redovisas också presenter från olika högtider, både med bild och kommentarer.

Ibland frågas också följarna året därpå vem som skänkte vad till förra årets firande.

Jag har märkt att jag blir ganska stressad av detta, vet inte riktigt om det är känslan av att bli bedömd eller känslan av att inte “duga”.

Mina gåvor är oftast inte med på bild, eller frågas om.

Jag skiljer mig nog ganska mycket från övriga givare har jag märkt då det är ibland ganska dyra och många gåvor som visas upp.

Jag har svårt att ställa upp på denna hysteri som är med saker, de här barnen har galet mycket av allt.

Går det överhuvudtaget att säga något om detta utan att bli ansedd som otrevlig?

Jag tycker ju inte illa om familjen och vet förstås inte hur de tänker om detta, jag märker bara att saker jag gett aldrig syns hemma hos dem vid senare besök.

Det är inte så att jag inte kan ge gåvor men det har hamnat på en nivå som för mig inte går att matcha.

Har en tvååring fått guldsmycke, trehjuling, flera uppsättningar kläder, minikök, märkesläderboll eller ett pysselset leksaker m.m. så har jag svårt att se att min lilla träbil, läderboll, pysselset eller vad det nu är tillför något. Men någonting måste jag ju ha med.

Nu är det snart kalasdax igen…

Har du några goda råd kring detta?

Svar:
Det är inget dilemma du har, åtminstone inte i min värld.

Under många år med födelsedagar, julklappar etc. med egna barn och även andras barn så har jag mer än en gång sett hur barnen fått en fin present.

Men det var kartongen presenten låg i som var mer intressant.

Med detta vill jag säga att presenten är avsedd för barnet, det är föräldrarna som publicerar på nätet och det betyder inte att barnen uppskattar dyra presenter mer än en läderboll eller ett pysselset.

För ingen kan på fullt allvar tro att en ettåring ser skillnad på märkesleksaker eller inte.

Så med dessa ord säger jag att du ska strunta i den där Facebooksidans uppdateringar, titta istället på barnen och ge dem kul presenter!

Det är absolut inte detsamma som dyrt.

Läs mer i min artikel om presenter >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – vi får kläder i present till barnen, med återkrav. Vad göra?

Fråga:
Våra barn får en massa presenter från min mans familj, ffa kläder.

Inte allt är sådant vi vill använda och det skulle inte vara ett problem om det inte är så att de vill ha tillbaka alla kläder när barnen växt ur dem med påföljden att min man blir uppringd: “Varför har ni inte använt denna?”

Jag anser att min man antingen kan säga till sin familj att de bara ska ge oss sådant de kan undvara så vi inte behöver lämna igen presenterna.

Alternativt säga till sin familj något i stil med “vi undviker att använda sådana typer av plagg så köp gärna något annat”.

Min man tycker det är otacksamt.

Jag tycker det är konstigt att begära igen presenter och dessutom ifrågasätta hur mycket de har använts. Vem har rätt?

Svar:
Det är inte lätt att säga hur ni ska lösa detta, då ni som föräldrar inte är överens i frågan.

Jag kan därför inte svara annat än att du och din man måste enas om ett gemensamt förhållningssätt i detta.

Ni får ju presenterna och kläderna i all välmening och av generositet.

Kan det vara så att de helt enkelt inte har tänkt på att det uppstår ett dilemma för er om kläderna ska återlämnas eller bli ifrågasatta? Men visst kan jag hålla med om att det blir lite ohyfsat i all välmening att kräva presenter i retur.

Prova att göra så här:

  • Jag tror att det absolut mest enkla är att som ett första steg visa inlevelse i deras generositet “Vi/jag förstår att ni tycker det är roligt att ge barnen kläder”.
  • I nästa steg ska du/ni även bekräfta att du förstår hur de tänker “Om jag vore ni skulle jag också tycka att det är roligt att kunna ge kläderna till fler barn”. Just “Om jag vore ni…” betyder inte att du håller med dem, men de känner att du bekräftar “just det, vi vill dela med oss till fler!”.
  • När du gjort det kan du förklara hur barnen använder kläderna “de sliter ut dem, de går sönder och vissa plagg väljer de bort, så gör barn”. Det innebär att vi inte alltid kan motivera att vissa plagg inte kan återlämnas eller används. Förväntar ni er detta, så kanske vi måste välja att tacka nej”.
  • Lyft nu fram det positiva med att få all denna hjälp “vi är glada och tacksamma för dessa presenter, vi uppskattar dem ska ni veta”.
  • Tacka för presenterna.
  • Föreslå nu två saker: “Vi gör” och “Ni gör”, vilket då innebär att ni återlämnar det ni ser som möjligt, de ifrågasätter inte varför saker inte använts eller blivit slitna.

Att så här strukturerat visa inlevelse, bekräfta, förklara hur det går till, tacka och lyfta det positiva samt avsluta med en överenskommelse brukar fungera utan att det blir missnöje eller otacksamhet.

Läs mer i min artikel om presenter >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Student – hur tar man emot sitt skolbetyg på ett artigt och trevligt sätt?

Fråga:
Med vilken hand ska man ta emot betyg, pris osv?

Eller hur tar du emot ett betyg?

Svar:
Du tar emot det med höger hand, sedan flyttas det till vänster hand så du kan tacka med höger.

Vill du, kan du nicka lite med huvudet och ibland ser man tjejer som niger lite.

Det är inte många som bockar, det är mest barn , men det är helt ok att göra så.

Glöm inte att säga tack.

Läs mer i min artikel om hälsning >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Blommor – min sambo får blommor från sin dotter, ska även jag tacka henne för dem?

Fråga:
Min sambos dotter brukar skicka blommor vid jul och påsk, dessa är adresserade enbart till min sambo.

Jag undrar om även jag ska tacka för blommorna, min sambos åsikt är att blommorna är till oss båda, men jag är tveksam till detta då det inte framgår, det står inte heller på kortet, där står bara Glad Påsk eller God Jul.

Jag tycker inte man ska tacka för något som man inte fått.

Svar:
Ibland gör våra barn saker som de själva inte tänker på.

De ser sina föräldrar som så självklara, så när de t.ex. sänder en bukett blommor skriver de förälderns namn utan att tänka på att även adressera förälderns partner.

Jag är fullständigt övertygad om, att om du och din dotters sambo i övrigt har ett gott förhållande, är blommorna även avsedda för dig.

Så jag tycker att ni tillsammans ska framföra ett tack.

Läs mer i min artikel om blommornas vett och etikett >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – barnkalas med föräldrar närvarande, ska vi ta med present?

Fråga:
Vi är bjudna på ett party för en sexåring, föräldrar är medbjudna.

Min fråga är ska vi köpa en gåva även till barnets föräldrar?

Min omgivning säger nej men jag är tveksam?

Svar:
Det är alltid uppskattat med en liten present till värdparet.

En blomma, en flaska vin eller något hemgjort som en flaska saft eller sylt.

Det finns många enkla ting att ge och de blir alltid uppskattade.

Läs mer i min artikel om presenter >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson