Begravning – har en gudförälder någon speciell uppgift vid en begravning?

Fråga:
Min systerson har avlidit och begravningen är på fredag.

Jag undrar vad en gudfar, fadder, gör vid begravningen, om dom gör något speciellt?

Svar:
Du skrev tyvärr din fråga i ett kommentarsfält och då blev den inte läst. Hade du skrivit i formuläret för frågor, kanske betalat 50 kr så hade du fått svaret samma dag.

En gudfar eller fadder har ingen speciell roll vid en begravning.

Hen deltar som övriga besökare.

Läs mer i min artikel om gudföräldrar >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Värdskap – min släkting tycker deras hund är en bebis, jag vill inte ha hund i mitt hem. Hur ska jag uttrycka det?

Fråga:
En nära familjemedlem har precis skaffat hund som denne betraktar som sin lilla bebis.

Själv vill jag ha ett hundfritt hem och skulle helst se att hunden inte kom hem till mig.

Känner mig samtidigt hemsk som känner så, eller är det ett rimligt krav på en så nära familjemedlem?

Svar:
Vi kan väl börja med att en hund är just en hund och ingen bebis.

Den mår bra av att behandlas som just det och en hund kan lämnas till hundvakt eller vara ensam några timmar.

Är det en valp, så får hundägaren anpassa sitt liv utifrån faktumet att hunden inte kan lämnas. Då kan man inte heller besöka släkten.

Problemet uppstår, som du skriver, när hundägaren inte inser att det inte är ett barn.

Dessutom kan man förvänta sig att en vuxen person med vett och etikett frågar om det går bra att ta med sig hunden.

Då måste hundägaren också vara beredd på att svaret blir nej tack, inga hundar.

Omgivningen kan inte gå runt och känna sig otrevlig för att vi inte ser hunden som ett barn. De kanske inte ens gillar hundar!

Ska jag dra en parallell, så kan man som värdfolk välja att bjuda in de vuxna och deras barn är inte medbjudna.

Så självklart kan man vara tydlig och tala om att man avser ha ett hundfritt hem, släktingen är självklart välkommen men utan sin hund.

Det finns inget annat svar än att vara tydlig, du är varken hemsk eller dum.

Om en hundägare inte kan förstå detta, då äger hen problemet. Inte du.

Så säg som det är “- Besök mig gärna, men ta inte med dig hunden, för jag vill inte ha hundar i mitt hem”.

Läs mer i min artikel om för hundägare >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – kan vi gå till ett barnkalas utan presenter?

Fråga:
Vi är bjudna på  ett barnkalas. På inbjudan står det  “…inga köpta presenter men gärna en fikasugen förälder med glatt humör”.

Jag tolkar det som att vi inte ska köpa någon present.

Är det ok att ta med sig en gåva som man gjort själv?

Jag tänker mig en teckning eller liknande?

Betyder det att jag och min man inte kan följa med båda två med vår son, utan endast en av oss får gå?

Svar:
Det låter som att ni ska avstå presenter.

Om det sedan lämnas en teckning eller något liknande kan väl vara trevligt.

Men slå inte in den eller så, då blir det genast en present och därmed kan andra känna sig lite misslyckade som inte gjort så.

Jag kan bara gissa, men det är nog inget problem om ni går båda två.

Det handlar nog mer om en formulering där ordet “en” inte avser ett numeriskt tal.

Är du tveksam, slå en signal och kolla, det brukar vara en bra lösning.

Läs mer i min artikel om barn >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Restaurang – jag tyckte inte om kycklingen och svärdottern som bjöd blev vansinnig på mig. Är det ok?

Fråga:
Jag blev av sonen och familjen bjuden på lunch på en restaurang, som hade buffé. Allt var fint men den friterade kycklingen var inte ok.

Jag blev genast påhoppad av svärdottern och påmind om att jag minsann blir bjuden.

Jag såg rött och bad henne bara att hon ska sluta, annars blir vi osams. Får man nämna att en rätt inte var ok vid bordet även om man blivit bjuden?

Hade det varit servering, hade jag givetvis sagt till personalen. Men eftersom jag lade kycklingbiten åt sidan frågade hon om det var fel på den!

Då svarade jag ärligt. Det var tydligen fel av mig.

Det togs som en personlig kritik av min svärdotter och detta har ställt till problem inom familjen.

Sonen är van vid sin hustrus utbrott, som kan komma närsomhelst och jag och min dåvarande man har fått svälja många gånger när de varit hos oss.

Hon har problem med sig själv men har alltid varit ångerfull sedan.

Sonen bara registrerade allt vid bordet nu men sa inget. Det var nog bäst. Du kan ju inte ha synpunkter på vår schism men vad säger etiketten?

Ska jag behöva äta upp bara för att jag blivit bjuden?

Jag har ju också min stolthet även om jag är en fattig pensionär och ensamstående.

Jag är tacksam för allt de gör för mig! Men detta kommer jag inte över, framförallt när hon sedan uppmanade mig att be om ursäkt.

Det har varit stiltje i vår kommunikation sen dess. Även från min sons sida.

Svar:
Nu har jag ingen aning om hur du uttryckte dig när du lät meddela att kycklingen inte var ok.

Om du lugnt konstaterade att den var inte god och svärdottern fick ett utbrott, ja då är det hon som har riktiga problem.

Hade det varit hennes egenhändigt lagade mat, då kanske du lite diskret hade kunnat skylla på något annat.

Det gäller inte på restaurang, i ditt fall valde du att lägga kycklingen åt sidan, vilket får anses som helt korrekt.

Om jag hade varit du, då hade jag bett sonen och hans hustru komma hem till dig.

Då kan du i lugn och ro framföra att du uppskattar det de gör för dig, men att skälla ut dig offentligt för att du lagt en maträtt, som hon inte ens lagat, åt sidan innebär att gränsen för ett normalt umgänge passerats.

Du får helt enkelt förklara att du är ledsen över hennes uppträdande och om ni ska kunna umgås i framtiden får hon avstå från utbrott som detta.

Läs mer i min artikel om restaurang >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – kan min dotter ta med sin ettårige son på begravning?

Fråga:
Min kusins man ska begravas.

Min dotter vill gärna vara med och säga adjö.

Hon har en son på 1 år som hon måste ta med.

Kan hon göra det?

Svar:
Hon kan ta med honom, alla är välkomna i kyrkan.

Men barn kan störa ganska mycket och det bör man som gäst tänka på och kanske försöka ordna en barnvakt en kort stund.

Din dotter får kanske sätta sig längre bak i kyrkan och vara beredd på att lämna om sonen börjar störa.

Barnet förstår inte stundens allvar, det kan ingen begära.

Hon ska om det blir stökigt lämna ceremonin, detta av respekt för den svåra stunden och de anhöriga.

Enda undantaget är om familjen uttryckligen önskat närvaron ditt barnbarn, då finns det automatiskt ett visst överseende.

Läs mer i min artikel om barn på begravning >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Barn – hur stort intresse för svågers nyfödda barn måste jag visa?

Fråga:
Min sambos bror med fru har precis fått barn.

Det har pratats konstant om detta barn ända sedan de gick ut med att de väntar barn.

Jag har själv en ansträngd relation kring barnafödande och jag varken kan eller vill själv skaffa barn.

Jag gör det sedvanliga när någon fått barn, gratulerar, kanske skickar en blomma om det är någon närstående, med mera.

Ofta brukar det räcka, folk brukar inte tjata vidare.

Min sambos föräldrar pratar väldigt ofta om vad mamman (min sambos brors fru) gör och hur hon mår.

Jag kan allt om hennes graviditet, via föräldrarna.

Saken är den också att jag och min svågers fru inte heller kommer överens.

Hon är väldigt dominant, dömande mot mina livsval rent allmänt, tilltalar mig inte självmant och undviker mig i största mån.

Hur mycket måste jag intressera mig för deras barn och mammans hälsa?

Jag har gratulerat men inte hälsat på dem, men det har min sambo.

Hur mycket måste jag för egen del åka och hälsa på dem, köpa presenter och liknande?

Hur mycket måste jag ställa frågor och visa intresse för barnet? När jag träffar barnet första gången, måste jag sitta och lyssna på timmar efter timmar om varje detalj om barnet, eller kan jag gå undan efter ett tag?

Hur mycket intresse ska jag visa? Jag vill inte verka oartig eller otrevlig men jag har verkligen annat för mig.

Det är dessutom triggande för mig att hela tiden prata barn.

Svar:
Att din svåger och svägerska som nyblivna föräldrar pratar om sitt barn större delen av tiden är helt naturligt.

Detsamma gäller barnets farfar och farmor, det är stort för dem också.

Där är det bara att gilla läget, det kommer lugna ned sig med tiden.

Ni ska ju fortsätta umgås med varandra, förhoppningsvis under många år och då gäller det att hitta en bra nivå.

Om din svägerska tydligt visar sitt ogillande mot dig, då kan du vid lämpligt tillfälle berätta för henne att du känner att hon undviker att prata med dig, har synpunkter på dina val i livet.

Då kanske du inte heller behöver vara så intresserad av hennes val även om du tycker det är roligt att de fått barn.

Det går utmärkt att avstå från att närvara om det inte är nödvändigt, då slipper du lyssna och din svägerska kanske inte upplever det som besvärande om ni inte trivs ihop.

Att gå undan kanske är mindre bra, försök istället fundera ut några intressanta ämnen i förväg och när du kan leder du in samtalet på detta istället.

Väldigt ofta väcker det föräldrarna lite och de inser att man kanske ska prata om något annat än barnets utveckling, sömn och mattider

Däremot behöver du inte köpa en massa presenter till barnet, några sådana förväntningar har inte etiketten.

Men vill din sambo göra det är ju problemet löst.

 

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Konfirmation – mottagningen ställdes in, ska vi eller förväntas vi ge en present ändå?

Fråga:
En bekants dotter blev förkyld och konfirmationsmottagningen blev inställd, men hon gick till ceremonin i kyrkan.

Ska man lämna konfirmationspresent ändå?

Och när är det i såfall lämpligt att göra det?

Vet inte om vi blir bjudna till en mottagning i efterhand, men det känns lite konstigt eller?

Svar:
Det var klokt att ställa in mottagningen med tanke på COVID-a9, men kanske tveksamt att hon gick till kyrkan.

Oavsett detta, som egentligen är en helt annan fråga, så är en present alltid som en lyckönskan.

Hon får en present och ett lycka till i framtiden från er och det är inte knutet till om man är på en mottagning, fest eller överhuvudtaget närvarande.

Vill man ge något, så gör man det.

Om ni tycker er känna flickan så väl och att hon kanske skulle bli väldigt glad över att få en sådan, så är det med de tankarna ni ska överväga present eller inte.

Så om ni ska ge något och de bor i närheten av er, åk dit och lämna presenten. Bor de på avstånd så kan ni skicka den.

Följ den känsla som känns rätt för er och som ni tror kan glädja konfirmanden.

Läs mer i min artikel om konfirmation >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Relationer – min man äter som en gris, saknar bordsskick och förstör måltiderna. Vad göra?

Fråga:
Min man har inget vidare bordsskick.

Han äter otroligt fort, tittar mest ner i tallriken utan att lyfta blicken och tar sällan notis om mig eller vår tioåriga dotter som sitter med vid bordet.

Han kan stoppa in mer mat i munnen trots att han precis har fått en fråga, tittar inte på andra som pratar med honom, hinner äta upp en hel portion medan vi andra är precis i början och han tar mera mat innan vi andra har ätit upp våra första portioner.

Han stoppar till och med in mer mat innan han har hunnit svälja det han redan har tuggat i munnen.

Han beräknar heller inte hur mycket det finns och att det ska räcka till alla utan äter hejdlöst så länge det finns något kvar eller tills han blir så mätt att han mår illa.

Ibland stoppar han mat i munnen och tuggar samtidigt som har står vid spisen för att lägga upp mer på tallriken. Efter en måltid är hans mage synligt uppspänd/svullen.

Han kan också börja plocka in i diskmaskinen och spola med vatten, skrubba kastruller med mera medan vi andra fortfarande sitter kvar och äter alldeles intill.

Om han inte börjar med det så lämnar han bara rummet när han har ätit färdigt, jag tycker att man ska sitta kvar tills alla har ätit färdigt och delta i samtalet. Det verkar han dock inte intresserad av.

När jag inte är hemma så brukar han ställa fram mat till vår dotter som hon får sitta och äta i ensamhet, antingen från början eller från och med att han ätit färdigt vilket han gör på 5-10 minuter.

Han kan också servera henne mat bara tio minuter innan vi ska åka iväg någonstans och sedan jaga på henne. Han har heller ingen regelbundenhet i mattiderna när jag inte är hemma och det kan gå flera timmar för kort eller lång tid emellan.

Hon verkar ta efter hans beteende mer än mitt och det är ett jättestort problem.

När jag växte upp så satt familjen samlad och åt i lugn och ro. Det var dagens höjdpunkt där vi kom nära varandra och delade med oss av dagen.

Vi dukade gärna fint, tände ljus mer mera, skrattade mycket och hade trevligt. Det var måltiderna som band oss alla samman. Jag inser att jag aldrig dukar fint här hemma längre, det är liksom ingen idé att försöka göra en måltid fin eller trevlig.

Beteendet har gått så långt att det förstör måltiderna: vi sitter mest tysta och bara tuggar.

Om vår dotter har mycket mat kvar på tallriken och inte verkar så hungrig kan han börja ta mat från hennes tallrik och jag måste säga åt honom att sluta.

Han kan också fråga henne om hon vill ha mer mat när hon bara har hunnit halvvägs med sin första portion för att han vill veta om han kan ta resten som är kvar.

Mig frågar han sällan. Ibland, när jag ska ta en andra portion, så är allt slut. Han svar kan vara “jag trodde inte att du skulle äta mer”.

Jag kan inte komma på något att säga vid måltiderna längre och jag känner mig stressad och får svårt att äta då jag blir äcklad. Ibland känner jag att jag är mer hungrig men jag får inte ner maten.

Jag bryr mig heller inte om att lägga upp maten på ett fint sätt längre, varför ska man ens laga mat som någon kastar i sig utan att tugga? Han lär väl varken känna konsistens eller smaknyanser när han bara slänger upp maten i en röra på tallriken och sedan kastar i sig den som om att allt består av havregrynsgröt.

När min dotter och jag äter själva, vilket vi tack och lov gör titt som tätt, så har vi det mysigt och bra. Det är en helt annan stämning, det känns avslappnat och naturligt och måltiderna blir långa och trevliga.

Men även då märks det att hon har präglats på hans bordsskick och jag måste tänka på att hon ska ta små portioner för att hon inte ska kasta i sig för fort. Jag måste också påpeka för henne att sakta ner.

Jag har tagit upp problemet med honom ett otaliga gånger men han blir jättearg på mig.

Att jag blir stressad och tycker att stämningen varken är trevlig eller familjär vid bordet tycker han är något som jag skapar i min hjärna.

Han verkar tycka att bordsskick bara är att tugga med stängd mun och att resten är några överklassfasoner. Han verkar inte förstå varför det finns hänsyn vid bordet eller vad en gemytlig måltid innebär.

För honom innebär måltiden bara att äta för att nära en organism.

Jag får kraftig ångest vid måltiderna och jag ser på min dotter att det har blivit normalt att utfodras snarare än att något ska avnjutas och i gott sällskap. Det gör mig så ledsen att hon ska uppleva det här.

Vad skulle du vilja säga till mig? Och vad skulle du säga till man man om du fick chansen?

Svar:
Det handlar nog väldigt mycket om er relation och hur ni lyssnar och respekterar varandra.

Som svar på din sista fråga, vad jag skulle säga till honom får nog mitt svar bli att jag hade inte sagt något som utomstående, för god vett och etikett innebär tålamod och överseende med andras fel och brister.

Men det hjälper inte här, för här handlar det om bristande kunskap, kanske hans uppfostran och det skulle inte förvåna mig om du ser ett liknade beteende hos föräldrarna till honom.

Så vad tycker jag? Det svaret är enkelt, han beter sig ohyfsat, omoget, okunnigt och helt utan förmåga att sätta sig in i andras upplevelse.

När detta går så långt att partnern känner ångest inför måltiderna, att ert barn påverkas negativt och detta bortförklaras med “överklassfasoner”,  då är det dags att sätta ned foten och få honom att förstå att måltiderna numer är något du helst vill undvika.

Mitt råd är att du helt enkelt, utan er dotters närvaro, diskuterar med honom om hur du känner. Blir han arg, behåll ditt lugn för han känner sig pressad.

Han vet inte hur man gör. För om han visste det, skulle han inte agera som han gör och det är detta som gör honom arg, han försvarar sig på det mest enkla av sätt. Genom att skylla på att det är fasoner.

Kräv inte av honom att han ska klara allt på en gång, ett steg i taget. Lär honom, visa honom. Tillrättavisa inte utan hjälp honom.

För er dotters skull och för din egen och er relation.

Vägrar han det samtalet, föreslå att ni tar hjälp utifrån av en familjerådgivare.

Om han trots dina försök till samtal fortsätter att envist hävda sin rätt till ohyfs, vägrar lyssna, vägrar ändra sig och måltiderna är en ångestfylld situation för dig.

Då skulle jag ta mig en allvarlig funderar på om en sådan relation är värd att bygga vidare på. Låt honom veta det, så kanske han begriper att respektera dig, eller får ta konsekvenserna.

Läs mer i min artikel om bordsskick >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Namngivning – vi vill inte ha dop med mycket folk pga Corona, kan vi göra på annat sätt?

Fråga:
Vår son är snart 6 månader och vi har inte döpt honom än.

Vi är medlemmar i Svenska Kyrkan, men vi är inte religiösa.

Nu i tider med Coronavirus har vi inte velat ha något dop med efterföljande kalas.

Häromdagen hörde vi att man kan ha namngivningistället och det tyckte vi lät väldigt bra.

Kan vi ha detta i hemmet och måste vi bjuda in all släkt och vänner?

Behöver vi ha gudföräldrar?

Svar:
Begreppet dop har med ordet doppa att göra, man sänks ned i vatten och den handlingen är symbol för att man då renas ifrån syn och kan ta emot Guds nåd.

Den som blivit döpt är därmed en del av kristenheten.

Dopet var förr mer som en familjeangelägenhet, detta har alltmer utvecklats till att bli ett kalas med familj, släkt, vänner och även arbetskamrater.

Istället för denna religiösa ceremoni kan man ha en namnfest, eller namgivningsceremoni.

Det ska då inte ske med något som liknar dopet och med vatten, det blir helt fel.

I övrigt är det helt fritt att utforma högtiden som man vill, med de närmsta eller ett kalas.

Ni kan alltså göra som ni önskar, ett dop i kyrkan med få personer närvarande och som en familjehögtid.

Eller en ceremoni på annan plats där ni ger er son hans namn. Hur det sker kan ni läsa mer om i följande länk.

 

Läs mer i min artikel om dop och namngivning >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Människor emellan – funderingar inför en separation, vad göra?

Fråga:
Jag bor i ett hus och har förmånen att inte behöva betala hyra.

Mamman till mitt barn, trots att vi inte är sambos, vi är heller inte en ett par, bor här och betalar inte någon hyra.

Jag har tröttnat på att hon tar för givet att hon inte behöver betala för sig. Hon har en egen lägenhet. Är det ohyfsat av mig att begära hyra?

Är det fel av mig att vilja bo själv med vår gemensamma dotter? Har jag en plikt att se till att hon hittar boende?

Jag skall genomgå en stor operation för övervikt. Jag behöver utvecklas själv i positiv bemärkelse och känner inte att jag vill ha en kollektiv-verksamhet i mitt eget hem.

Jag vill bo ensam med vår dotter och göra upp så bra som vi kan genom ett samarbetssamtal.

Det känns ju verkligen som att vi glidit isär. Det är inte första gången heller. Vi är överens om att en separation är den enda utvägen.

Jag ville ju inte att det skulle sluta så här. Jag tycker att vi fortfarande är goda vänner, och av olika skäl så har vi fortsätta att bo tillsammans inte minst för vår dotters. Även där var vi överens.

Längtan och saknaden finns efter en fungerande kärleksrelation. Hela tiden håller jag fasaden uppe.

Jag känner mig ledsen, orolig. Ibland känner jag också att vi måste separera på riktigt, helt och hållet innan hon träffar någon ny. Jag tror inte klarar det.

Hur klarar man sånt här?

Hon har sagt till mig att hennes känslor för mig är helt borta. Att det inte finns något kvar. Det känns lite som pest eller kolera.

Att bo tillsammans förenklar kanske den dagliga tillvaron rent praktiskt.

Jag tycker det är en förbannad lögn och känner mig gravt utnyttjad av att hon inte kan respektera mig och flytta iväg.

Jag tror att en riktig separation skulle innebära väldigt mycket lidande på flera olika sätt för oss båda.

För hela familjen givetvis. Samtidigt skulle det vara en riktig och ärlig nystart.  Men hur som är det en hjälp från kommunen. med ett samarbetssamtal är strukturerat samtal under ledning av en eller två familjerättssekreterare.

Målet är att dottern ska ha tillgång till oss båda sina och andra viktiga personer i hennes närhet.

Planeringen ska utgå från hennes bästa och att vi var för sig som föräldrar tar ansvar.

Jag vill inte hamna i någon vårdnadstvist om vår  dotter, eller tvister om betalningar för gemensamma kostnader.

Vi behöver få gå vidare så vi måste ta ett beslut.

Jag behöver få bli den bästa personen jag kan vara framförallt för vår  dotter. Och jag hoppas hon kan vara med i den resan.

Svar:
Du har skrivit en väldigt lång fråga , som kortats av.

Jag har läst den och jag har tagit bort detaljer som visar vem du är eller din dotters namn.

Du resonerar väldigt klokt, men är samtidigt lite dubbelbottnad i dina frågeställningar.

Om du begär hyra, vilket du självklart ska göra, då har du också givit er dotters mamma erbjudandet att bo kvar.

Du har ingen skyldighet att försörja dotterns mamma eller erbjuda henne annat boende. Hon har ju dessutom en egen bostad.

Precis  detta skriver du sedan att du inte vill ska ske, du vill kunna gå vidare och då med en god relation som leder fram till att er dotter får det så bra som möjligt.

Att bygga en framtida relation i ett gemensamt boende enbart på grunderna att dottern ska ha båda föräldrarna nära är inte helt enkelt.

I synnerhet då du skriver att du är tveksam till om du kan hantera dina känslor för dotterns mamma om hon får en ny relation.

Ibland måste man gå vidare, släppa taget och om ni fortfarande kan vara gemensamma föräldrar med en vuxen och sansad relation kommer det också bli en bra lösning.

Om du kräver att dottern enbart ska bo med dig, då har du redan konflikten nära. Du måste förstå att såväl en mamma som pappa hyser samma känslor för henne och ni får hitta en fungerande lösning.

Att då be om en hjälp utifrån kan vara en god idé, men innan dess måste du säga tydligt vad du vill.

Se till att dottern inte är hemma, sätt dig ned och prata med hennes mamma i lugn och ro. Berätta hur du känner och skapa en gemensam plan.

Att er dotters mamma bor gratis hos er är en förmån, men kanske även ett väldigt bekvämt sätt och på gränsen till att utnyttja dig.

Var tydlig med att det kan inte fortsätta.

Du måste ta ett beslut och gå vidare, kanske utan den kvinna som inte säger att hon har några känslor för dig.

Läs mer i min artikel om vett och etikett vid skilsmässa >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson