Klockan var 08.25 och Ann-Sofie 79 år sov fortfarande i sin lägenhet på det särskilda boendet (äldreboende).
Lena, hennes kontaktperson, visste att Ann-Sofie tycker om att sova lite längre. Men hon vet även att den 79-åriga damen inte uppskattar att äta frukost i ensamhet.
När det är dags för väckning smyger Lena på tysta fötter in i Ann-Sofies mörka rum. Hennes kollega står en bit därifrån och avvaktar. Lena tänder en liten lampa i fönstret, lutar sig över den äldre och funktionsnedsatta Ann-Sofie. En hand på hennes axel, en mjuk röst som säger: ”Godmorgon Ann-Sofie, det är Lena och klockan är halv nio på morgonen”
Kollegan, den yngre och nyanställda undersköterskan Hanna, tänder sedan lampan i taket när Ann-Sofie mornat sig och vant sina ögon vid lite ljus. Därefter börjar de två kollegorna hjälpa sin gäst att stiga upp.
Vad vill jag säga med denna lilla berättelse?
Det är så här små detaljer som kan göra skillnad i livet.
Personalen kunde ju travat in i rummet, tänt taklampan och hurtigt ropat ”Godmorgon, dags att vakna!”.
Just nu pågår en debatt om läsk eller inte på våra boenden. Det är viktigt att vi belyser alla möjligheter till förbättring. Men det är den här lilla detaljen jag just nu beskriver som gör så stor skillnad och det som är det viktiga. Viktigare än all läsk eller annat. Sedan ska god mat och dryck inte förringas, självklart inte. Det blir ju bara bättre, men bemötande och kompetens är det främsta verktyget.
Vilket hade du valt?
Jag väljer det första, mänskliga, omtänksamma bemötandet. Det blev nog en bra dag för Ann-Sofie!
Notera: Händelsen är korrekt återgiven, men varken Ann-Sofie, Lena eller Hanna finns. De är fiktiva personer i en därutöver upplevd situation.
Läs mer i min artikel om bemötande i vården >> >>
Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>
Etikettdoktorn Mats Danielsson