ÖVER 7700 VETT- & ETIKETTTIPS!

Fråga:

Långa ben i kollektivtrafiken, hur göra? Vanligtvis så anses det inte acceptabelt att manspreada i kollektivtrafiken men hur gör man om man har såpass långa ben så att man måste göra det för att överhuvudtaget få plats i sittplatserna.

Finns det några andra etikettregler som påverkas om man skulle vara väldigt lång?

Svar:

Fråga:

Hur kan jag bli mer intressant vid social dans? Jag är ibland på social dans, d.v.s. bugg och foxtrot. Jag har gått buggkurser och anser mig kunna dansa någorlunda bra.

Jag anmäler mig ensam till kurserna och går ensam till socialdanserna. Det sägs att det heter social dans, men hur kan mina tillfällen på kurserna och danserna bli sociala?

Behöver tips på vad man kan börja prata om. Vill ju inte prata jobb eller bli allt för privat vid första mötet med folk.

Jag har börjat tänka på en sak alt oftare, det är att min självkänsla är låg efter en aktuell skilsmässa, vi skilde oss för ett år sedan och jag blev lämnad.

Hur som helst, jag jobbar på att åka ut och dansa själv för det är så kul och mysigt att dansa.

Men, som sagt, jag vill gärna uppfattas som mer trevlig och socialt lättsam. Hur kan jag göra? Vad kan jag börja prata om?

Svar:

Social dans är egentligen ett av de mest tacksamma sammanhang som finns när man vill vara trevlig och lättsam utan att behöva prestera socialt. Det fina är att du redan gör det svåraste, du går dit ensam, du dansar, du deltar. Det är i sig ett starkt tecken på mod och vilja att ta plats i livet igen efter en separation som skakat självkänslan. Men låt mig utveckla svaret på din fråga hur kan jag bli mer intressant vid social dans?

Just därför är det bra att veta att social dans inte kräver några stora samtal, inga djupa bekännelser och inga imponerande presentationer. Det räcker med små, varma öppningar som gör att människor känner att du är tillgänglig och vänlig.

Det enklaste sättet att göra danskvällarna mer sociala är att låta samtalet börja i det som redan förenar er, nämligen dansen. Du kan kommentera musiken, fråga om personen brukar dansa här, säga att det var en trevlig dans eller att du uppskattar deras stil.

Det är små, ofarliga ämnen som inte leder in i jobb eller privatliv men som ändå öppnar dörren till ett naturligt samtal. Många som går på social dans är där av samma skäl som du, de vill röra sig, känna sig levande och ha en stund av glädje utan krav. Det gör att de är mottagliga för just den typen av lättsam kontakt.

Det är också helt i sin ordning att vara lite försiktig med vad du berättar om dig själv i början. Du behöver inte nämna skilsmässan eller självkänslan, det kommer inte att göra dig mer social.

Det som gör dig social är att du visar att du är närvarande, att du är nyfiken på andra och att du uppskattar stunden. När du säger något enkelt som att du tycker musiken är bra eller att det är skönt att komma ut och dansa, signalerar du att du är en person som är lätt att prata med. Det räcker långt.

Det är vanligt att självkänslan svajar efter en separation, särskilt när man blivit lämnad. Det påverkar hur man tolkar sociala situationer och hur man uppfattar sig själv i mötet med andra. Men just dansen är ett område där du får bekräftelse utan att behöva ord.

Varje dans du blir uppbjuden till, varje leende, varje tack efter en dans är små bevis på att du fungerar socialt precis som du ska. Det är ofta mer läkande än man tror.

Det viktigaste är att du inte försöker vara mer social än du känner dig. Du behöver inte prestera trevlighet, du behöver bara vara dig själv i små doser. Ett par meningar räcker för att skapa kontakt.

Resten sköter dansen. Och du kommer att märka att ju fler gånger du går dit, desto mer naturligt blir det att småprata, skratta lite och låta kvällen bära dig.

Det är så social dans blir social, inte genom stora samtal, utan genom små, vänliga ögonblick som läggs på varandra tills de blir trygghet. Några förslag på inledande ord:

Tycker du som jag att musiken är extra bra i kväll, det känns som den lyfter dansen lite.

Tycker du som jag att det är skönt att komma ut och dansa, det blir alltid en fin känsla i kroppen.

Tycker du som jag att det här stället har trevlig stämning, det är lätt att trivas här.

Tycker du som jag att den här låten är perfekt för foxtrot, den flyter så fint.

Tycker du som jag att det är roligt att dansa med olika personer, man lär sig något nytt varje gång.

Fråga:

Måste man, och när, ska man knacka på jobbet? Jag har lärt mig ett generellt ”signalsystem” för hur man med dörren till ett enskilt rum (Både arbetsrum och privat) kan visa hur tillgänglig man är.

När jag talade med vänner visade det sig att inte alla var ense och jag undrar nu om du har några bra regler vi kan anamma?

T.ex. är dörren öppen knackar man i dörrkarmen innan man kliver in.

Står dörren på glänt knackar man ett par gånger, men får man inte svar kan man försiktigt öppna och titta in.

Stängd dörr lämnas stängd, även om du vet att någon är inne.

Svar:

Det är en intressant fråga, Måste man, och när, ska man knacka på jobbet, du ställer. Jag ska försöka bevara den, för det handlar om respekt och gott bemötande på jobbet.

Det handlar i grunden om respekt och gott bemötande på arbetsplatsen. Att knacka är inte en formalitet, det är en social signal som visar att du erkänner den andres integritet och arbetsro. Många tänker att det bara gäller chefer eller stängda dörrar, men i själva verket är det en gest som fungerar som ett litet ”hej, får jag störa?” innan man kliver in i någon annans privata arbetszon.

Om dörren står helt öppen räcker det med att knacka lätt i dörrkarmen eller säga ett kort ”hej” innan du går in, det visar att du respekterar rummets gräns men samtidigt uppfattar att personen är tillgänglig.

Om dörren står på glänt är det klokt att knacka ett par gånger och vänta på svar, och om du inte får något kan du försiktigt öppna och titta in. Det är en balans mellan att visa hänsyn och att inte verka osäker.

En stängd dörr däremot är alltid ett tydligt tecken på att personen inte vill bli störd, även om du vet att de är där. Då är det bäst att knacka tydligt, ännu bättre vänta eller skicka ett meddelande.

Det här enkla systemet fungerar förvånansvärt bra eftersom det bygger på samma princip som all god etikett.

Att läsa situationen och visa respekt för den andres tid och utrymme. På en arbetsplats där människor knackar, väntar och möts med små tecken av hänsyn blir stämningen lugnare och samarbetet bättre.

Det är inte regler för reglernas skull, det är små vardagliga ritualer som gör att vi trivs tillsammans.

Fråga:

Jag skriver en gymnasieuppsats om vett och etikett.

Jag undrar hur synen på vett och etikett utvecklats i sociala sammanhang sedan 1950-talet?

Jag hoppas att du kan hjälpa mig med detta!

Svar:

Etikett är inte något statiskt, utan en levande ledstång i det sociala livet. Den har förändrats i takt med samhället, kulturen och våra vardagliga behov. Från att ha varit starkt förknippad med högtider och traditioner har den alltmer kommit att handla om folkvett och vardagliga situationer.

Jättetrevligt att du skriver om detta ämne, glöm nu inte att ange mig som källa när nu skriver uppsatsen, och sedan vore det roligt att få läsa den.

Du ska omedelbart få ett exempel, utan att jag för den skull avser att vara dum eller språkpolis. I din fråga inleder du samtliga tre meningar med ”Jag”. Detta hade aldrig förekommit på t.ex 1960-talet. Där ser du en tydlig förändring. Ur ett etikett- och stilperspektiv undviker man att börja meningar med ”jag” eftersom det uppfattas som egocentriskt eller självupptaget. Detta var oerhört viktigt för bara 50 år sedan. I min generation ses detta än idag som en brist ifall man skriver så, ur ett etiketts- och språkligt perspektiv.

Men det belyser en väldigt viktig förändring, vett och etikett har alltid stått för att man bryr sig mer om andra än sig själv, ”Gästen gör festen” är ett gammalt uttryck, man ska som gäst göra allt för att andra ska trivas. Idag har det skett ett tydligt ändrat fokus, till ”mina behov” ”jag behöver” och ”jag är viktigast”. Du kan nog ställa den frågan till vem som helst i generationen som föddes på 50- och 60-talet. Du kommer få samma svar.

Utvecklingen över tid från 1950-talet och tidigare kan man säga att då var etikett var en självklar del av vardagen. Kunskapen fanns hos äldre generationer, man kunde fråga farmor om hur man skulle uppträda vid bröllop, begravning eller middagar. I många fall finns den kunskapen inte, dels för att många  Sverige växt upp i en generation där detta inte var viktigt, men även vår kulturella mångfald med medborgare från andra delar av världen. De har inte den bakgrundskunskap som man fick på 1950-, 60- och 70-talet.•

Så kom 1960-talet och 68-rörelsen, hippiekulturen och studentrörelsen bröt med traditionerna. Klädsel och uppförande blev mer informellt, som att ta studenten i jeans och t-shirt, vilket jag själv gjorde. Etiketten förlorade sin självklara plats och ifrågasattes.

På senare decennier har trenderna vänt. I vissa sammanhang, som bröllop, kan det idag nästan gå till överdrift med regler och förväntningar. Samtidigt har vardagliga frågor om kärlek, sorg, vänskap och grannsämja blivit allt viktigare.

Globalisering och internet har fått allt större inflytande. Resor, migration och digital kommunikation har gjort oss mer globala. Vi möter människor från olika kulturer och behöver nya riktlinjer för respekt och samspel. Vi har också utvecklat en helt nyvett- och etikett i sociala medier.

Vi får heller inte missa COVID-pandemin. På mindre än ett år förändrades sociala beteenden som funnits i hundratals år. Ett exempel är att handslaget försvann, och handen på hjärtat blev en accepterad svensk hälsning. Det visar hur snabbt etikett kan anpassa sig. Det blev också godtagbart att avstå sammankomster med mera för att t.ex. undvika infektioner eller smitta andra. Nu har vi åter börjat ta varandra i hand, men det är ok att avböja handslaget. Det är helt nytt.

Med detta kan vi sammanfatta att etikett är inte längre en fråga om högborgerliga traditioner, utan om folkvett i vardagen. Den utvecklas ständigt och speglar samhällets förändringar, från farmors råd vid högtider till dagens frågor om relationer, grannsämja och kulturell mångfald.

Jag själv, i egenskap av media utsedd till någon form av expert på vett och etikett och folkvett menar att etikett är en ledstång i det sociala livet. Den hjälper oss att skapa trygghet och respekt i möten med andra, oavsett om det gäller bröllop, vardagsbekymmer som grannar eller ända till digitala kontakter. Att förstå dess förändring är att förstå hur vi människor utvecklas tillsammans.

Med det kan jag också konstatera att etikett är inte en kvarleva från det förgångna, det är vår gemensamma karta för att navigera i ett föränderligt samhälle. Från farmors köksbord till globala möten online, är den alltid närvarande, alltid i rörelse.

Fråga:

Firar man examen vid högskola och universitet? Jag undrar lite kring examen från högskola. Är det något man ska fira stort?

Det känns som att student är så mycket mer firat i Sverige. På din sida här finns inte mycket skrivet om högskole- och universitetsexamen.

Är ceremonin till dessa mer högtidlig? Ska man ha med en ros till den som tar examen?

Svar:

Du har helt rätt i din känsla, i Sverige är det gymnasiestudenten som traditionellt firas stort, med studentmössa, flak, mottagning och presenter. Här får du svaret på din fråga firar man examen vid högskola och universitet. Tack för ditt tips om en text vid högskole- eller universitetsexamen. Nu finns en artikel om detta.

Högskole- och universitets examen däremot har inte samma folkliga firandekultur, även om det är en minst lika stor prestation. Det är snarare en personlig milstolpe, och firandet varierar mycket beroende på individ, familj och sammanhang.

Ceremonin vid högskoleexamen är ofta mer högtidlig än studentfirandet, särskilt om lärosätet erbjuder en examenshögtid. Då är det vanligt med tal, musik och diplomutdelning, och klädseln är vårdad men inte nödvändigtvis festklädd.

Det är dock inte alla som deltar, och vissa universitet har ingen ceremoni alls, vilket gör att firandet ofta sker privat, med familj eller vänner. Att ta med en ros eller en liten blomma till den som tar examen är en fin gest, men inget krav. Det visar omtanke och uppskattning, och passar särskilt bra om du är inbjuden till en examenshögtid eller en mindre mottagning. En ros är enkel, vacker och symbolisk, och den säger mycket utan att vara överdådig.

Så vett och etikett vid högskoleexamen säger, att det är god ton att uppmärksamma den som tagit examen, gärna med en blomma, ett kort eller några väl valda ord.

Det är inte nödvändigt att fira stort, men det är alltid rätt att fira med hjärtat.

Fråga:

Får man gå husesyn utan att fråga först? Kan man som gäst gå husesyn utan att fråga värden/värdinnan?

Min (79 år) åsikt är att normal artighet och hänsyn kräver att man frågar värden/värdinnan.

Min dotter (55 år) säger att är det nya tider och generationer så en gäst som är intresserad eller nyfiken gör som den vill.

Vad är rätt idag?

Svar:

Din fråga får man gå husesyn utan att fråga först är intressant och som rör både etikett och generationsskillnader. Det finns faktiskt ingen formell regelbok för hur man ska bete sig vid en husesyn i sociala sammanhang, men man kan se på det ur två perspektiv. Men bifogat sist i detta svar hittar du enlänk till en artikel om husesyn.

Traditionell etikett

Artighet och respekt: Äldre etikettregler och sociala normer säger att man som gäst bör vänta på att värden eller värdinnan erbjuder en rundtur. Att själv gå runt i huset utan att fråga kan uppfattas som påträngande eller respektlöst.

Privatliv: Hemmet är en privat sfär, och att gå runt på egen hand kan kännas som ett intrång.

Moderna attityder

Öppenhet: Yngre generationer tenderar att ha en mer avslappnad syn på hemmet som social plats. Det kan uppfattas som naturligt att gäster visar intresse och nyfiket tittar runt, särskilt om relationen är nära.

Kulturell förändring: I många sammanhang idag är det mindre formellt, och vissa tycker att det är helt okej att spontant gå runt – men det beror mycket på relationen till värden.

Vad gäller idag?

Det finns ingen ”rätt” eller ”fel” som gäller för alla. Men det säkra och respektfulla är fortfarande att fråga först. Det är en liten gest som visar hänsyn, och de flesta värdar uppskattar det.

Om värden är av den mer avslappnade sorten kommer de sannolikt säga ”Självklart, gå runt och titta!” och då är det fritt fram.

Kort sagt:

Din ståndpunkt (fråga först) är fortfarande den artiga normen och så är mitt definitiva svar. Man frågar alltid först, även om din dotters syn speglar en mer modern, informell attityd som blivit vanligare så betyder inte det att det är rätt.

Lite mer diplomatiskt skulle jag säga att det bästa är att anpassa sig efter situationen och relationen. Hos nära vänner kan det kännas naturligt att gå runt, men hos bekanta eller i mer formella sammanhang är det alltid bäst att be om lov.

Fråga:

Gratisfika på jobbet, rättvist eller fräckt? Jag måste bara få fråga hur du ser på detta.
På mitt jobb turas vi kollegor (11 st) om att bjuda varandra på fika varje onsdag. Vi betalar ur egen ficka.

Vi skriver upp oss på ett fikaschema. Hälften av kollegorna är inte med på listan med fikar gärna tillsammans med oss ändå och det är ju trevligt. MEN….det är halva gänget som inte är med på fikalistan och inte bidrar för att man helt enkelt inte vill, man tycker det är jobbigt att inhandla och fixa bl a.

Däremot så har de inget emot att ändå ta av det som bjuds på. Jag tycker det är fräckt! Hur ställer du dig till det?

Hur bemöter man dessa gratisätare som inte vill vara med och fixa men som ändå tar sig friheten att ta av det som bjuds?

Jag är av uppfattningen att är man inte med på fikalistan och vill bidra själv så ska man inte heller förväntas bli bjuden av andra kollegor. Vad säger vett och etikett om detta?

Svar:

Det du beskriver i din fråga gratisfika på jobbet, rättvist eller fräckt, är en klassisk fråga om rättvisa och hänsyn på arbetsplatsen. Om man har ett fikaschema där alla som deltar förväntas bidra, då är det inte rimligt att vissa väljer bort ansvaret men ändå tar del av det som andra bjuder på. Det blir en obalans som lätt skapar irritation.

Som etikettexpert skulle jag säga att det är klokt att lyfta frågan på en arbetsplatsträff. Inte som en anklagelse, utan som en öppen diskussion: hur resonerar de som inte vill bidra, men ändå äter? Vill de vara en del av gemenskapen utan att ta ansvar för kostnaden? Genom att ställa frågan får man fram deras syn, och det blir tydligt för alla att det faktiskt är på andras bekostnad.

Det är inte fel att bjuda av artighet, men om halva gruppen aldrig bidrar blir det en orättvis fördelning. Då kan man behöva sätta en tydlig regel: den som inte är med på fikalistan får heller inte förvänta sig att bli bjuden. På så sätt blir det rättvist och transparent.

Kort sagt, det handlar om att våga ta upp frågan och sätta gränser. Gemenskap bygger på att alla bidrar efter förmåga, inte att några alltid ger och andra alltid tar.

En annan metod är att veckans ansvariga person på listan köper in vad som krävs till onsdagsfikat. På morgonen, när man samlas, ställs frågan om hur många som vill fika. Då kan den som ansvarar enkelt sätta sitt Swishnummer vid fikat och den kostnad, t.ex. 30 kr som var och en som fikat förväntas betala.

Efter några veckors fikande och betalande, tidigare ”gratisätare”, kan man helt enkelt meddela hen att på onsdag är det din tur att handla.

Fråga:

Får en ex-partner gå på begravningen – egentligen? En nära vän till mig har nyligen förlorat sin make, och i samband med planeringen av begravningen har en oväntad situation uppstått.

Den avlidnes tidigare fru har hört av sig och sagt att hon vill komma för att ta farväl. Min vän är mycket upprörd över detta och känner sig osäker på hur hon ska hantera situationen, samtidigt som andra i hennes omgivning menar att en före detta partner absolut inte bör närvara av respekt för den nuvarande familjen.

Själv tycker jag att det borde vara möjligt, begravningar är ju trots allt tillfällen där människor får säga sitt sista farväl, och relationer kan ha varit viktiga även om de tillhör det förflutna.

Jag undrar därför hur man egentligen ska tänka, har en ex-make eller ex-hustru någon självklar rätt att komma, eller bör man avstå om det riskerar att väcka känslor hos de närmast sörjande, och hur väger man respekt, sorg och gamla band mot varandra i en så känslig situation?

Svar:

Det här är en fråga, får en ex-partner gå på begravningen – egentligen, som ofta väcker starka känslor, eftersom den rör både sorg, tidigare relationer och den nuvarande familjens behov av trygghet.

När man funderar över om en före detta partner bör närvara vid en begravning är det viktigt att börja i rätt ände, nämligen hos de personer som står den avlidne allra närmast. En begravning är en av livets mest sårbara stunder, och det är de närmast anhörigas upplevelse som måste väga tyngst, oavsett vilka andra som också känner sorg eller vill visa sin respekt.

Om den nuvarande maken eller makan uttrycker att en tidigare partner skulle skapa oro, smärta eller känslomässig otrygghet, är det både omtänksamt och etikettsmässigt korrekt att den före detta partnern avstår från att närvara. Det handlar inte om att förminska den tidigare relationen, utan om att visa hänsyn till dem som befinner sig i den djupaste sorgen.

Samtidigt kan det finnas situationer där den avlidne och den tidigare partnern haft en fortsatt god och vänskaplig relation, och där den nuvarande familjen är fullt införstådd med detta. I sådana fall kan det vara helt naturligt att den före detta partnern vill delta, men då bör det ske med stor varsamhet.

Det innebär att man inte placerar sig bland de närmaste, utan sitter diskret tillsammans med övriga vänner, och att man inte tar plats eller markerar någon form av tidigare närhet. Begravningen är inte en arena för gamla roller, utan en stund där fokus ska ligga på den avlidne och de som mist sin närmaste.

Om den tidigare partnern ändå känner ett starkt behov av att ta farväl, men vet att närvaron skulle upplevas som smärtsam för de närmast anhöriga, finns det andra sätt att visa respekt. Man kan besöka graven vid ett senare tillfälle, tända ett ljus hemma, skriva några ord i en minnesbok eller på annat sätt skapa en egen stilla stund.

Sorg och avsked är personliga processer, och de behöver inte alltid ske i kyrkan eller i direkt anslutning till ceremonin.

Det avgörande är att förstå att en före detta partner inte längre är en del av den innersta kretsen, och därför inte kan sätta sina egna känslor framför de närmast sörjandes.

Närvaro vid en begravning är inte en rättighet, utan något som måste ske med omtanke, respekt och en tydlig insikt om vilken plats man faktiskt har i den avlidnes liv vid tidpunkten för dödsfallet. Om den nuvarande familjen inte samtycker är det mest hänsynsfulla att avstå, hur starkt behovet än känns.

Fråga:

Kraftfullt bemötande, men finns det en kod för väluppfostrad?

Jag ser ibland att du använder orden ’väluppfostrad’ och ’ouppfostrad’ i bloggen. Vad betyder det egentligen?

Är det bara din egen uppfattning, eller finns det något allmänt som de flesta menar när de talar om god uppfostran?

Svar:

Det är en viktig fråga, och den berör något som många funderar över. När jag använder orden väluppfostrad och ouppfostrad utgår jag förstås från min egen erfarenhet, men också från något som är större än personliga åsikter och det är nog egentligen svaret på din undran om kraftfullt bemötande, men finns det en kod för väluppfostrad?

I nästan alla kulturer finns en gemensam kärna i hur människor vill bli bemötta. Den handlar om hänsyn, vänlighet och en vilja att göra vardagen lite lättare för andra.

Det är lätt att tro att uppfostran handlar om regler eller om att visa sig ”finare” än andra. Så har det ibland använts historiskt, men det är en förlegad syn.

I praktiken är det raka motsatsen som uppskattas. Den som försöker höja sig genom att trycka ner andra uppfattas sällan som trevlig. Den gyllene regeln, att behandla andra så som man själv vill bli behandlad, är fortfarande en av de mest hållbara riktlinjerna vi har.

God uppfostran märks ofta i små handlingar. Att hälsa när det finns anledning, att svara när någon tilltalar dig, att tacka när någon visar omtanke. Det handlar också om att förstå att offentliga platser är till för alla. Den som visar hänsyn i trånga utrymmen, som dämpar rösten när det behövs och som inte skräpar ner, bidrar till en miljö där människor trivs tillsammans.

I sociala sammanhang blir det extra tydligt. En inbjudan är en gest av generositet, inte en chans att ta för sig utan måtta eller kritisera det som serveras. Den som är väluppfostrad visar omtanke, lyssnar när andra talar och låter bli att avbryta eller ta över samtalet. Det är små handlingar, men de avslöjar mycket om hur man värderar människorna runt omkring sig.

Till sist finns det en insikt som bär långt. Att vara människa innebär att möta andra som inte alltid beter sig som man själv önskar. Den som klarar att visa tålamod och tolerans även då, visar just den mognad som ofta förknippas med god uppfostran.

Det är inte alltid lätt, men det är en av de mest värdefulla egenskaperna man kan bära med sig.

Fråga:

Hur skapar man ett oförglömligt ögonblick med sång på en 100-årsdag?

Eller, för att förenkla frågan, hur sjunger man på en 100-årsdag?

Svar:

Att skapa ett oförglömligt ögonblick med sång på en 100-årsdag handlar om mer än att bara sjunga rätt toner, det handlar om att förmedla värme, respekt och glädje på ett sätt som känns äkta och inkluderande.

En 100-årsdag är både högtidlig och festlig.

Sången bör spegla detta, gärna med en varm, innerlig ton snarare än en alltför skämtsam eller teatralisk.

Det blir starkare om sången sjungs gemensamt. Be gästerna att stå upp, le mot jubilaren och sjunga tillsammans. Det skapar en känsla av samhörighet.

Sången bör komma när jubilaren är i centrum, exempelvis efter ett tal, vid tårtan eller när presenterna överlämnas. Det förstärker betydelsen.

“Ja, må han/hon leva” är traditionell och välkänd, men kan med fördel anpassas. Istället för att sjunga “uti hundrade år”, vilket kan kännas överflödigt eller humoristiskt på en 100-årsdag, så ändrar man den avslutande texten.

Så svaret frågan hur skapar man ett oförglömligt ögonblick med sång på en 100-årsdag blir att även texten kan ändra, då till; “Ja, må han/hon leva uti många lyckliga år!”