Fråga:
Det händer ofta numera att när en expedit räcker fram en betald och fix och färdig vara eller någon som serverat en maträtt så säger hon/han: Varsågoda! Trots att jag är ensam, d.v.s. inte är i sällskap med någon.
Var kommer detta ifrån? Är det konsekvensen av dåliga grammatiska kunskaper – att man blandar ihop Ni:et med pluralisformen och därmed följer ett Varsågoda!
Jag är jättenyfiken på när detta hände. Det är så vanligt och jag blir alltid lika förvånad.
Svar:
Intressant fråga du har här och jag är benägen att hålla med dig om att det handlar om grammatik, men kanske även dialekt. Jag tror – men vet inte säkert, vill jag betona, att detta härrör sig från äldre seder av pronomen i tilltal.
Först sa man Du om högre makter, sedan kom tyskan och inspirerade oss med sitt personliga pronomen i tredje person ”Ihr”. Detta blev sedan ”försvenskat” i dimunitiv form till ”I”, med ändelsen ”-en” på verbet som kom före.
T.ex. ”viljen I” eller ”skolen I”. Nu ser vi förebilden till ordet ”Ni”, det kom senare på 1500-talet, här slog man återigen samman ord och nu blev ”Ni” plötsligen finare än ”Du”.
Men för att detta skulle användas, måste tilltalet ske med samtidig titulering och därmed var även tilltal i tredje person fint (som fröken, disponenten, löjtnanten, pastorn etc.)
Det var först vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf som vid sin kröning 15/9 1973, sa ”Jag” om sig själv. Alla andra kungar hade sagt ”Vi” tidigare. Alltså i tredje person – och det är detta fenomen du hör i ordet ”Varsågoda”, pluralis – eller tredje person.
Det är också vanligt att personer i serviceyrken väljer tilltalet ”Ni” i syftet att detta ska vara finare än ”Du”.
Tyvärr kan de inte reglerna helt, för dels används det för ofta, som ”Vill Ni”, ”Önskar Ni”, ”Kan Ni” o.s.v. Det blir vasst som ättika om man inte låter bli pronomen ibland, det gör språket mjukare och rundare – mer vänligt.
Svarar kunden med ”Du”, då ska detta användas, för det är nästintill oförskämt att fortsätta ”Niandet”, när kunden lagt bort titlarna.
Då säger personen (kyparen, expediten m.fl.) ”att jag är för fin för att bli Duad av er…” Allt detta KAN… vara en teori om varför ”Varsågoda” i pluralis återkommit.
Men samtidigt är jag benägen att tro att i många fall handlar det bara om lite slarvigt språk som ska låta lite ”klämkäckt”.
Klicka här för att läsa mer om vett och etikett vid tilltal och pronomen >>
Mats Danielsson, Etikettdoktorn
Här borde nog Etikettdoktorn först ha läst om grundskolans kurs i grammatik.
För det första är varken det tyska ”Ihr” eller det svenska ”vi” tredje person. ”Ihr” är i detta sammanhang andra person pluralis, medan ”vi” är första person pluralis. När man som konung fordomdags talade om sig själv som ”Vi” kallas detta pluralis majestatis (men är fortfarande första person). Tredje person pluralis heter i tyskan ”Sie” och används vid artigt tilltal.
För det andra är inte ”I” en diminutiv (observera stavningen) form av ”Ihr”, utan en förkortad. Diminutiv är en form som antyder en mindre variant av det omtalade. Så är exempelvis det tyska ”Röslein” diminutiv av ”Ros” och betyder alltså ”liten ros”. Om ”I” vore en diminutiv form av ”Ihr” skulle det alltså betyda ungefär ”lilla Ni”, vilket emellertid icke är fallet.
Så har ni den rätta grammatiken redogjord. Det bugar jag för och ytterligare kommentarer krävs inte.
[…] Läs mer om Du och Ni i artikel och på bloggen […]