Fråga:
Jag har haft social fobi och dragit mig undan vissa sociala sammanhang.
Nu har jag fått barn och kan inte dra mig undan längre. Men jag blir så osäker och vet inte hur man ska göra.
T.ex. om man är i en lekpark och det kommer andra föräldrar och barn, ska man hälsa då? Låtsas som ingenting?
Kanske är olika från småstad till storstad?
När jag var barn var föräldrarna knappt med utan satt pä en bänk i bakgrunden så barnen lekte, men nu i lekparken så går varje förälder runt med sitt barn och leker i föräldra-barn par och jag kan inte de sociala reglerna.
Det verkar inte som att barnen ska springa fram till varandra och leka.
en så händer det när vi är ute och går att andra kanske säger vilket sött barn eller kanske säger något till barnet, räcker det att se trevlig ut och le då eller ska man svara något?
Svar:
Vad klok du är som funderar över dessa frågor och vad skönt att du kommit en så bra bit på väg. För enbart att du frågar har gjort dig förberedd på den sociala balansgången i livet.
Min åsikt är att man hälsar alltid, om än med ett enkelt ”Hej”. Ibland får man svar och en del tittar på mig som om jag vore från en annan värld.
Men vad gör det? Det är inte jag som äger det problemet och i de allra flesta fall kan man strax efteråt kommentera med väldigt enkla saker som ”Vilket skönt väder!”.
Samtalet, om man vill prata, behöver inte vara någon djupdykning utan kan innehålla frågor som ”Vilket är ditt barn?”, ”Bor ni här?” med mera.
Frågor är perfekt, ju mer intresserad du är av andra, desto mer positiv uppfattas du som.
Vad är det värsta som kan hända? Tja, inget annat än att du inte får några svar och då är det ju bara att byta person man intresserar sig för.
Om någon kommer fram till dig och säger något snällt? Ett bra svar kan vara: ”Tack, vad kul att du tycker det. Har du själv barn?”
Sedan är samtalet igång.
Sammanfattningsvis, hälsa alltid och tacka gärna.
Klicka här för att läsa min artikel om konsten att mingla >>
Etikettdoktorn Mats Danielsson
