ÖVER 7700 VETT- & ETIKETTTIPS!

Fråga:
Min tjej skulle på en skidsemester till alperna tillsammans med en tjejkompis. Någon månad innan avresan skulle plötsligt kompisens manlige sambo även följa med.

Själv blev jag inte tillfrågad utan snarare lätt övertalad att detta var inget för mig och bättre du stannar hemma. Ok tänkte jag, jag är väl inte tillräckligt vass skidåkare och hade säkert fått svårt att få ledigt från jobbet ändå så de tre får väl åka då.

Drygt veckan innan avfärd får jag reda på att kompisens sambo med sig en annan manlig vän på resan. En för mig fullständigt okänd man. Passande att vara jämna par.

Detta har fört med sig att vi haft flera jobbiga diskussioner kring rätt och fel. Jag tycker inte att man gör så här och bjuder med en annan person i sällskapet istället för den som fick stanna hemma.

Min åsikt är att antingen reser man som två par eller som var bestämt från början. Min tjej ser däremot ser inget fel i detta.

Jag får heller ingen förståelse för att jag efter var väldigt sårad och var arg och besviken på det andra paret som vi umgåtts med vid flera tillfällen.

Vad säger vett och etikett om det här för jag får höra att jag har föråldrade värderingar. Är det så?

Svar:
Först får vi kanske konstatera att detta är mer relationsfråga än vett och etikett. Men börja med att fundera på om din flickvän hade kunnat påverka upplägget, var det kanske väninnan och hennes sambo som helt enkelt bar sig illa åt och exkluderade dig?

Jag instämmer i att hennes agerande var tveksamt då hon satte sin egna intressen främst och det är inte så man bygger en relation. Är det något som hänt förut? Var tydlig med att du inte vill leva ett förhållande där ni inte tar denna hänsyn till varandra.

Händelser som denna kan ligga och gro i ett förhållande och ofta vinner man på att tillsammans träffa en familjerådgivare för att hitta rätt och ni kan skapa ökad förståelse. Vilket gäller er båda. Det är mitt  råd om ni vill fortsätta tillsammans, ni måste få ett gemensamt synsätt.

Den känsla du beskriver är lätt att förstå, du känner dig sårad och förmodligen även svartsjuk. Ganska förståeligt och har  inget med föråldrade synsätt att göra, det har alltid funnits och kommer finnas. Ska ni gå vidare i förhållande måste ni ta denna hänsyn och visa respekt.

Ingen kan ändra på det som skett, men var tydlig och förklara sakligt att du accepterar inte ett sådant beteende i framtiden. Därefter lägger du inte mer energi på denna händelse och utgår ifrån att hon i framtiden tar mer hänsyn till dig . Därmed ändrar din din egen inställning och lägger händelsen åt sidan. Om ni inte ber om hjälp är det detta du just nu kan påverka.

För att kunna göra detta måste du börja med att fundera på om du litar på din flickvän, för om du tror att de reste som två par eller om planen var uppgjord från början, då har du indirekt även uttryckt att du funderar på otrohet.

Alternativet?  Tro på vad hon säger och om hon anser att detta är inget att diskutera så har hon heller inget att dölja men ni får visa större hänsyn till varandra och ni får planera tillsammans framöver.

Klicka här för att läsa min artikel om kärlekens vett och etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Är det vanligt/brukligt att man har emd sig en blomma till den som har vernissage?

Svar:
Om du är personligt bekant med konstnären blir det säkert uppskattat med en liten blomma.

Men de finns ingen etikettsregel som säger att du måste ha det med dig.

De flesta konstnärer blir glada enbart för ditt besök.

Klicka här för att läsa fler inlägg om vernissage >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Jag har en väninna vars pappa plötsligt blivit mycket sjuk.

Framtiden är oviss men då det gäller en hjärntumör vet de redan att även om han överlever kommer han vara förändrad.

Jag vill visa mitt stöd med blommor till min väninna, som befinner sig på sjukhuset med sin pappa, men jag är osäker på hur blommorna kommer uppfattas eftersom blommor normalt skickas till anhöriga då någon gått bort.

Jag vill inte signalera att jag inte tror att det finns hopp.

Svar:
Det är bättre att du ringer din väninna eller besöker henne i hemmet och då tar du med dig blommor.

Att skicka dem utan att först ha pratat med henne innebär, som du skriver, en möjlighet att det uppfattas fel.

Klicka här för att läsa min artikel om blommor som present >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Kan man ha sina fötter på andras vardagsrumsbord när man är på besök?

Personligen så tycker jag att det är skitäckligt!

Jag använder ju bordet ofta som matbord då jag ser på TV.

Hur säger man ifrån på ett passande sätt?

Svar:
Att sätta upp fötterna på ett bord hos en person som är gäst hos får man närmast betrakta som drullighet och brist på hyfs.

I ett sådant fall ser jag ingen som helst anledning att vara försiktig, det är bara att säga som det är,  ”I vårt hem har vi inte fötterna på bordet och därför är jag tacksam om du tar ner dina”.

Det behöver varken vara argt eller glatt, enbart ett sakligt konstaterande och sedan fortsätter man som om inget hänt.

Klicka här för att läsa min artikel om att vara gäst >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson 

Fråga:
Stämmer det att en man får aldrig räcka fram handen först för en kvinna för att hälsa om inte kvinnan ger tecken.¨

Likadant när det gäller att en yngre kvinna får ej räcka fram handen först för en äldre kvinna?

Svar:
Svaret är nej – dessa  regler du beskriver gäller inte.

Sedan finns mycket gamla etikettsregler och böcker som cirkulerar.

Läser man i dessa kan man hitta både det ena och det andra, som i detta fall om hälsning.

Du beskriver en anglosachsisk hälsning, där b.la. damen hälsade först. Hos oss i Sverige var det tvärtom och en herre hälsade på en dam först. Författaren Georg Lundström skrev 1886, citat:  ”Herrar helsa först på damer, kommande först på de hemma- eller redan innevarande, yngre först på äldre, utan afseende på rang, der det ej är i tjensten eller personerna bära tjenstedrägt….. Uteblir helsing, påminner man artigt derom, men blottgenom att helsa först, äfven om man är dam, äldre eller förnämligare” slut citat.

Vi har modifierat dessa gamla regler, ingen av dem fungerar fullt ut idag, vi är idag jämlika oavsett kön och ålder.

Åldern innebär givetvis att man visar respekt men även här sker hälsningen mer naturligt och lättsamt.

Idag hälsar den som ser den andra personen först, den som kommer in i rummet hälsar (som Lundström skrev) eller den som ansluter hälsar.

Sedan kanske det faller sig naturligt i många fall att mannen ändå av hövlighet tar initiativet till hälsning på en en kvinna och det förväntas nog ofta.  Där finns nog ändå en gammal tradition kvar.

En yngre kvinna kan alltid hälsa på en äldre  och tvärtom.

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Väldigt ofta får jag frågan varför jag tilltalar medarbetare, vänner mfl. med deras namn.

Vet inte varför jag säger så, är uppfostrad på det viset.

Anses det vara udda att göra så idag?

Svar:
Att upprepa en persons namn är ofta ett sätt att minnas dem bättre och kanske mer ”amerikanskt”.

Men det är för den skull inte på något vis fel, men mer ovanligt.

Därför uppfattas det kanske som lite udda, men det beror mest på ovana.

Glöm inte heller att många uppskattar att bli uppmärksammade med sitt namn och upplever det trevligt.

Fortsätt du, det är en del av din personliga framtoning.

Klicka här för att läsa min artikel om presentation >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Är det meningen att man som kille ska uppvakta tjejen eller tvärtom?
Eller kan det lika gärna va vice versa?

Svar:
Ska du följa gamla traditioner så är det killen som uppvaktar tjejen.

Oavsett och utan genusperspektiv så är det nog många kvinnor som uppskattar att bli uppvaktade av en man.

Men idag är det inget som säger att det måste vara så, det handlar om vem som vill ta initiativet och jag tror att de flesta killar uppskattar nog att bli uppvaktade av en tjej.

Det kan även vara tjejer som uppvaktar tjejer eller killar som uppskattar killar.

Med andra ord, det viktiga är inte vem som uppvaktar vem, utan att det blir uppskattat och att man gör det man tycker om.

Klicka här för att läsa min artikel om vett och etikett vid kärlek >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
Jag undrar hur du tänker, tycker om oss med ADHD!?

Hur mycket jag än läser och lär om korrekt bemötande, så har jag och mina barn mycket svårt att leva upp till allmänhetens krav.

När vi hamnar i en situation där vi känner oss utanför börjar vi gärna prata frenetiskt om allt vi vet. Vi måste lära världen eller bara få det ur oss.

Jag vet när folk tycker att jag pratar för mycket.

Jag kan sitta och bita mig i tungan och svälja ner det jag har att säga i några minuter, men förr eller senare måste jag prata (det gäller t ex när man sitter vid fika/lunchbordet med kollegor).

Jag vet hur jobbigt det kan vara att höra på ibland, eftersom mina söner lätt spårar ur och ibland orkar man inte lyssna när det blir för mycket prat.

Självklart förstår jag att andra kan tänka samma om mig och det är till och med okej om man säger något för att bromsa mig/oss. Men vad jag har svårt med är när andra snackar skit bakom ryggen på en eller sitter och himlar med ögonen eller viskar för att visa andra att de håller ihop och såna som mig fryser vi ut.

Trots allt snack om FRIENDS och hur hemskt alla tycker det här med mobbing är så fortsätter det.

Och vi med funktionshinder får kämpa fruktansvärt hårt med att passa in.

Visst har vi ett ansvar att försöka göra vårt bästa och tro mig det gör vi alltid.

Men jag tycker folk i samhället borde lära sina barn och sig själva lite mer om tolerans och att gott bemötande kan förändra en persons inställning till dig.

Jag har flera ggr fått ge mina barn goda råd om hur de kan försöka förändra kompisars inställning genom bara små komplimanger. Även att de ska ha förståelse för andra barn med funktinshinder.

Idag är de bästa kompisar med just dem som de från början var värsta ovänner med. Fast de har glidit ifrån gemenskapen med de som har svårt att låta bli att retas och frysa ut de som är annorlunda.

Så gott bemötande kan göra under, men det vet ju du redan allt om eller hur!? Och visst borde väl alla kunna försöka acceptera personer med svagheter i socialt beteende!?

Svar:
Bemötande gäller alla, oavsett ålder, kön, ursprung, språk, religion, särbegåvning, funktionsnedsättning och allt annat.

Sedan ska jag omedelbart tillägga att mitt svar är endast en av alla de infallsvinklar som skulle kunna tas upp här.

För den som möter personer med t.ex. ADHD gäller det att visa förståelse, men samtidigt måste hen med funktionsnedsättningen berätta på sin arbetsplats., skola eller vad det nu vara månde.  Annars kommer inte omgivningen att förstå, det är således ett delat ansvar.

Uppstår problem är det en fråga för arbetsledningen att ta tag i och handlar det om mobbing, då är det inget att diskutera! Det får inte förekomma och gör det så ska det omedelbart åtgärdas. På en av de skolor jag samarbetat med har man från att en kränkning blivit känd, till start av åtgärd – 15 minuter!

Ett föredöme således och så är mobbing inte ett särskilt stort problem där.

Med detta vill jag säga att när en kränkning sker, så ska den omedelbart tas upp. Det spelar ingen roll vad som skett eller vem som drabbats.

Varje människa har sitt värde och kanske vi inte alltid ska se denna typ av diagnoser du beskriver, som ett hinder. Vem vet, jag som föreläsare har alltid hört ”du pratar för mycket!” (jag har ingen diagnos, men försöker exemplifiera). Kanske det finns en föreläsare eller komiker i den som har ADHD?

Så lyckas man vända sitt hinder till en möjlighet, då är det inget hinder längre.  Det finns säkert ett skäl till att en stor andel av Nobelpristagarna genom åren har olika former av Asbergers.

Om man kan sitta och titta på en molekyl från 1960-talet och massor av år därefter få Nobelpriset, är då Asbergers ett funktionshinder eller en funktionstillgång?

Försöker jag förringa bekymret eller problemet? Inte alls, men i bemötande gäller det att byta utsiktstorn, se det från en annan utsiktspunkt och se vilka möjligheter som finns. Det är dit jag vill komma.

Omgivningen måste se möjligheterna hos den som har ADHD, det kan finnas en datorexpert, en språkbegåvning, en komiker eller annat fantastiskt. Den som kan tänka så har också kommit långt i sin insikt om bemötande. Detta föreläser jag ständigt om – byt utsiktstorn!

Om det sedan ibland blir lite tokigt, för mycket pratande eller annat som inte följer god etikett. Vad gör det? Om man gör så gott man kan, så blir det ändå artigt i slutänden.

Klicka här för att läsa om framgångsrikt bemötande >>

Etikettdoktorn Mas Danielsson

Fråga:
Jag har en fråga jag inte finner svar på hur ska jag få grannen att förstå utan att det blir fel?

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta min nyinflyttade granne som vill umgås med mig mer än jag vill.

Jag arbetar.

Svar:
Säg som det är, det är inte mycket annat att göra.

Det är nog så att du måste sätta gränsen ganska omgående och förklara att du arbetar.

Säg att du behöver vila och visst tycker du att det är trevligt med besök, men du har ingen möjlighet att umgås särskilt mycket.

Förklara att det handlar om dig och att det därmed inte är något fel på granne.

Klicka här för att läsa mina artiklar om vett och etikett människor emellan >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Fråga:
När jag möter någon för första gången och tar i hand samt presenterar mitt namn, händer det allt som oftast att jag och den andra personen talar i mun på varandra när vi presenterar oss.

Finns det någon grundtanke om vem som presenterar sig med namn först eller hur jag kan undvika utan att det ska kännas konstigt, eller att jag eller motparten inte uppfattar varandras namn?

Finns det mer kring detta som skiljer sig manligt respektive kvinnligt, ålder, eller situation?

Svar:
Vi har till stor del frångått det äldre synsättet att det är kön, rang och ålder som avgör vem som hälsar. Men i formella sammanhang kan de förekomma och det är alltid artigt att kunna dessa regler.

Men de gamla reglerna är att kvinnor alltid går före män.

Kvinnor går alltid före män i rangordning. Ålder är alltid skäl till högre rankning.

Den äldsta kvinnan är således ”finast”. En äldre kvinna har högre rang än en yngre. En chef har högre rang än en medarbetare.

Den med högre rang ska höra namnet först på den andra personen.

Ett exempel:
En man med sin hustru i sällskap möter sin kvinnliga chef (chefen, som också är kvinna, har därmed högre rang än hustrun).

Chefen ska höra namnet först på den andra personen). ”Petra (chefen), detta är min hustru Lena”.   ”Lena detta är min chef Petra”

I ditt exempel är det således den äldsta personen, eller kvinnan alternativt chefen som sk hör namnet på dig om du är man. Du börjar alltså med att presentera dig.

Sedan kanske dessa gamla regler inte är fullt aktuella, då de flesta inte kan dem.

Då är det den som vågar äga situationen, tar initiativet och med självförtroende hälsar först.

Klicka här för att läsa om presentation >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson