Fråga:
En person i min familj tycker att jag ska be om ursäkt för något som hände för 12 år sedan i samband med att en person dog.

Då kan man komma lite i luven på varandra, är min åsikt.

Men jag känner inte att jag har gjort något fel och om jag inte som jag har gjort lämnat händelsen bakom mig, accepterat situationen som den var då, så kunde jag också hävda att jag skulle få den här personen att be mig om ursäkt.

Så som jag upplever det hela skulle en ursäkt ifrån mig inte komma från hjärtat vilket inte gör situationen bättre.

Det handlar om att vi båda höjde rösterna mot varandra men det är jag som får stå till svars.

Personen i fråga ältar detta hela tiden och ger sig inte. Jag har inte gjort något som får mig att känna skuld eller dåligt samvete.

Sammanfattning; prat när närstående person gått bort som utmynnar i olika åsikter med höjda röster. Vad ska jag göra?

Svar:
Du ska ta den här personen åt sidan, förklara att det du sa och gjorde den gången var säkert mindre bra. Sätt ned foten och var tydlig.

berätta att du, liksom många andra, inte helt och hållet är dig själv i en krissituation så kan det bli fel.

Säg att ”Det var säkert både dumt och plumpt, men efter 12 år måste vi som vuxna personer släppa detta och gå vidare. Behöver du en ursäkt, så varsågod, jag ber om ursäkt”. 

Därefter meddelar du att du nu förväntar dig att det får vara slut på detta och att du framöver inte tänker lyssna på det mer.

Din ursäkt behöver inte vara från hjärtat, säg den bara så du att kan få saken ur världen. Strunta i vem som har rätt eller fel.

Kan du inte framföra ursäkten, så visar du dig lika envis som den andra personen, det vill du väl inte?

Avsluta med ”Nu är det du som äger avgörandet, ska du upphöra med det här ältandet eller ska vi avbryta vår kontakt från och med nu? Du bestämmer!”

Jag är övertygad om att det biter, annars kan väl den kontakten kvitta.

Klicka här för att läsa mina artiklar om människor emellan >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson