Fråga:
Vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har sedan ett och ett halvt år en relation med en man som är ensamstående med en 15 år gammal dotter. Jag har ett barn på 6 år som bor hos mig varannan vecka. Till saken hör att vi konsekvent alltid bor hos min pojkvän då han inte kan lämna sin dotter för en fika på stan eller för en natt hemma hos mig.

Känner att vi behöver lite egen tid. Han menar på att vi får ses när vi ses och att det inte är tiden som räknas utan vad man gör tillsammans. Han har till viss del rätt känner jag men vi äter tillsammans och sover ihop och sen är det inte så mycket mera. Han menar på att hans dotter inte är van av att få så kallad konkurrens.
Vet inte längre vad jag ska tro, det är jag som åker och fixar och jag har inte ens nyckel och kod hem till honom. Han såg ut som ett frågetecken när jag påtalade att jag känner mig som ett KK.  Inte lätt att avgöra vad som är vad och jag känner mig så vilsen.

Svar:
Det är inte lätt med dina barn och mina barn. Vi har olika bedömningar vid uppfostran och hur vi gör med våra barn. Sex månader är ingen lång relation, ni har knappt mer än lärt känna varandra. Att ta upp det ur den aspekt som du gjorde, kanske inte är världens bästa metod. Jag förstår att din pojkvän blev förvånad, men samtidigt förstår jag även din inställning.

Det låter alltså som om ni behöver prata med varandra, där du förklarar hur du känner. Jag kan tycka att en nyckel och en portkod kan knappast vara något problem. Däremot vet jag inte skälet till att han inte vågar lämna en 15-årig dotter ensam en stund. Finns det något bakomliggande skäl som du behöver veta, för 15-åringar klarar sig ensamma. Därom råder det ingen tvekan. Finns det någon släkting, en mamma eller annan som kan vara hos henne en stund?

Du måste som sagt i lugn och ro berätta hur du känner det och är han inte beredd att bidra till ert förhållande, ja då återstår inget annat än att du tar ett beslut.

Klicka här för att läsa mina artiklar om människor emellan >> 

Mats Danielsson, Etikettdoktorn