Alla hjärtans dag – kan man uppvakta en jobbarkompis trots att jag har en annan relation?

Fråga:
Jag har en jobbarkompis som jag tycker om .

Kan jag uppvakta denne trots att jag ”kilar” stadigt med min partner?

Svar:
Nu har alla Hjärtans Dag passerat, det är kö frågorna, men du får svaret ändå

Det kan upplevas ganska olämpligt, om inte annat gentemot din nuvarande partner.

Det är nog bättre om du uppvaktar din partner, alternativt avslutar relationen innan du uppvaktar någon annan.

Klicka här för att läsa mer om Alla Hjärtans Dag >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

 

Bröllop – jag ska på två bröllop, men fungerar min klänning?

Fråga:
Jag ska på två bröllop i sommar. Och jag har nu inhandlat en klänning till detta.

Den är av spets, tajt ner till knäna, därefter blir det lite ”flygigt”.

Och den går i beige/guld-skimrig. Det jag nu undrar är hur lång den ska vara?

Jag har nog tänkt att ha ett par klackskor med ca 5 cm klack.

Och som det är nu, utan skor på, så slutar klänningen ca 3 cm från marken.

Och när jag då får på mig en sko som är ca 5 cm i klack, blir inte klänningen för kort då?

Detta är första gången jag ska ha på mig en klänning och jag är nu 32 år.

Svar:
Det beror på den klädkod som angivits.

Är det Kavaj, vilket betyder mörk kostymklädsel är den helt ok, då en sådan klänning bör vara nedanför ditt knä och ankellång om det är en mer formell tillställning. Som bröllop.

Är det däremot frack/högtidsdräkt påbjudet, så den alldeles för kort.

Klicka här för att läsa min snabbguide i klädkoder >>

Etikettdoktorn Mats Danielson

 

 

Mellan människor – ska man egentligen endast hurra för Kungen?

Fråga:
När det gäller fyrfaldigt hurra så har jag hört det skall man bara göra för kung och fosterland.

Är det inte så?

Svar:
Du kan alltid hurra för att fira någon och det är inte längre förbehållet vare sig Kungen eller fosterlandet.

Det är ett fyrfaldigt leve som är det vanliga. Det är då sprunget ur dubbel svensk lösen. Ordet hurra är en interjektion och betyder egentligen inget, det är ett utrop. Ett annat exempel på ett sådant utrop är ”Aj!”. Det betyder heller inget.

Vårt hurra är ett jubelrop eller ett hyllningsrop och från början var Hooray ett eggelserop när militärer drog ut i strid.

Hurra kommer därmed från engelskans Hooray och kom in i Sverige på 1800-talet via Uppsalastudenter.

Det fyrfaldiga levet är således ett dubbelt svenskt lösen som kommer från två kanonskott för att markera att svenska fartyg är på väg in.

Är föremålet för hyllningen från eller i Skåne kan man också utbringa ett trefaldigt leve.

I Skåne utbringas det trefaldiga levet som en rest från deras danska tid, då dansk lösen var och fortfarande är, tre kanonskott.

Dock, fram till 1931 fanns det ett militärreglemente som sa att ett fyrfaldigt hurra skulle endast framföras till kungliga personer, men två för övriga. Vilket då avsåg officerare.

1945 togs detta helt bort och sedan skulle alla officerare har fyra hurra.

Du var alltså det rätta svaret på spåret, men det var något som försvann ur reglementet 1945.

Klicka här för att läsa mer om att hurra >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

 

 

Klädkoder – är min skjorta lämplig till frack?

Fråga:
Jag har en skjorta som är vit,  har frackkrage, har knapphål fram för två lösa knappar och dubbelmanschett.

Kan jag använda den till frack eller är det absolut helt uteslutet?

Svar:
Utifrån din beskrivning låter det som om du har en frackskjorta med undantag av manschetten.

Om bröstet är i piké, ”våffelmönstrat”, kan den fungera till frack

En frackskjorta har dock alltid enkel manschett.

Klicka här för att läsa min artikel om frack >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

Bröllop – kan jag ha två best men?

Fråga:
Man kan väl få välja ut två personer som bestmen?

En som har min ring och en som har brudens?

Har iaf sett i Amerikanska filmer!

Har ju två bästa vänner och tycket själv det skulle vara perfekt!

Svar:
Nu är amerikanska filmer, dels överdrivna och dels inte våra seder.

Det är normalt endast en bestman och han lämnar din ring.

Brudens ring bärs av en tärna.

Men om din blivande fru inte vill ha en tärna och du vill ha två bestmen, så borde det väl fungera.

Klicka här för att läsa min artikel om bestman >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Skål – to absent friends, vad gäller?

Fråga:
Jag har av en gammal släkting fått förklarat för mig att traditionen ursprungligen var en skål från absent friends till jubilaren, framförd av någon av gästerna (eller toastmastern).

Det är väl egentligen mer naturligt att framföra de frånvarandes skål till jubilaren än att skåla för dem som inte är närvarande.

Håller du med om att detta är den ursprungliga traditionen?

Svar:
Vi har inte traditionen överhuvudtaget, den kan däremot återfinnas i brittiska Royal Navys ritualer.

Men jag antar att du läst inlägget om absent friends. Där skriver jag att ”To absent friends” är en skål för de vänner som inte närvarar, de som inte längre lever eller på annat sätt inte kan presenteras.

Vanligtvis sker denna skål vid en middag eller fest.

Men om vi ska fördjupa oss så sägs det med prepositionen ”To absent friends”,  och ”to” betyder ”till”. Till de vänner som inte närvarar o.s.v

Det går inte rimligen att säga att man därmed skålar ”åt” de vänner som inte närvarar o.s.v. Hur skulle det för det första gå till?
Du kan inte rimligen framföra en skål – en lyckönskan, från de som inte lever. Dessutom bör de som inte närvarar ha framfört sin lyckönskan.

Utifrån din fråga skulle man då säga ”at” absent friends – vilket betyder ”åt” de som inte närvarar med flera.

Men det gör man inte, man säger ”to absent friends” och det är således svaret. Man skålar för dem och inte åt dem.

Klicka här för att läsa min artikel om skålar >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

 

Bemötande – vad gäller för de med ADHD?

Fråga:
Jag undrar hur du tänker, tycker om oss med ADHD!?

Hur mycket jag än läser och lär om korrekt bemötande, så har jag och mina barn mycket svårt att leva upp till allmänhetens krav.

När vi hamnar i en situation där vi känner oss utanför börjar vi gärna prata frenetiskt om allt vi vet. Vi måste lära världen eller bara få det ur oss.

Jag vet när folk tycker att jag pratar för mycket.

Jag kan sitta och bita mig i tungan och svälja ner det jag har att säga i några minuter, men förr eller senare måste jag prata (det gäller t ex när man sitter vid fika/lunchbordet med kollegor).

Jag vet hur jobbigt det kan vara att höra på ibland, eftersom mina söner lätt spårar ur och ibland orkar man inte lyssna när det blir för mycket prat.

Självklart förstår jag att andra kan tänka samma om mig och det är till och med okej om man säger något för att bromsa mig/oss. Men vad jag har svårt med är när andra snackar skit bakom ryggen på en eller sitter och himlar med ögonen eller viskar för att visa andra att de håller ihop och såna som mig fryser vi ut.

Trots allt snack om FRIENDS och hur hemskt alla tycker det här med mobbing är så fortsätter det.

Och vi med funktionshinder får kämpa fruktansvärt hårt med att passa in.

Visst har vi ett ansvar att försöka göra vårt bästa och tro mig det gör vi alltid.

Men jag tycker folk i samhället borde lära sina barn och sig själva lite mer om tolerans och att gott bemötande kan förändra en persons inställning till dig.

Jag har flera ggr fått ge mina barn goda råd om hur de kan försöka förändra kompisars inställning genom bara små komplimanger. Även att de ska ha förståelse för andra barn med funktinshinder.

Idag är de bästa kompisar med just dem som de från början var värsta ovänner med. Fast de har glidit ifrån gemenskapen med de som har svårt att låta bli att retas och frysa ut de som är annorlunda.

Så gott bemötande kan göra under, men det vet ju du redan allt om eller hur!? Och visst borde väl alla kunna försöka acceptera personer med svagheter i socialt beteende!?

Svar:
Bemötande gäller alla, oavsett ålder, kön, ursprung, språk, religion, särbegåvning, funktionsnedsättning och allt annat.

Sedan ska jag omedelbart tillägga att mitt svar är endast en av alla de infallsvinklar som skulle kunna tas upp här.

För den som möter personer med t.ex. ADHD gäller det att visa förståelse, men samtidigt måste hen med funktionsnedsättningen berätta på sin arbetsplats., skola eller vad det nu vara månde.  Annars kommer inte omgivningen att förstå, det är således ett delat ansvar.

Uppstår problem är det en fråga för arbetsledningen att ta tag i och handlar det om mobbing, då är det inget att diskutera! Det får inte förekomma och gör det så ska det omedelbart åtgärdas. På en av de skolor jag samarbetat med har man från att en kränkning blivit känd, till start av åtgärd – 15 minuter!

Ett föredöme således och så är mobbing inte ett särskilt stort problem där.

Med detta vill jag säga att när en kränkning sker, så ska den omedelbart tas upp. Det spelar ingen roll vad som skett eller vem som drabbats.

Varje människa har sitt värde och kanske vi inte alltid ska se denna typ av diagnoser du beskriver, som ett hinder. Vem vet, jag som föreläsare har alltid hört ”du pratar för mycket!” (jag har ingen diagnos, men försöker exemplifiera). Kanske det finns en föreläsare eller komiker i den som har ADHD?

Så lyckas man vända sitt hinder till en möjlighet, då är det inget hinder längre.  Det finns säkert ett skäl till att en stor andel av Nobelpristagarna genom åren har olika former av Asbergers.

Om man kan sitta och titta på en molekyl från 1960-talet och massor av år därefter få Nobelpriset, är då Asbergers ett funktionshinder eller en funktionstillgång?

Försöker jag förringa bekymret eller problemet? Inte alls, men i bemötande gäller det att byta utsiktstorn, se det från en annan utsiktspunkt och se vilka möjligheter som finns. Det är dit jag vill komma.

Omgivningen måste se möjligheterna hos den som har ADHD, det kan finnas en datorexpert, en språkbegåvning, en komiker eller annat fantastiskt. Den som kan tänka så har också kommit långt i sin insikt om bemötande. Detta föreläser jag ständigt om – byt utsiktstorn!

Om det sedan ibland blir lite tokigt, för mycket pratande eller annat som inte följer god etikett. Vad gör det? Om man gör så gott man kan, så blir det ändå artigt i slutänden.

Klicka här för att läsa om framgångsrikt bemötande >>

Etikettdoktorn Mas Danielsson

 

Gäst – kan man ta med sig fikabrödet hem?

Fråga:
Är det oförskämt att ta mig sig hem en bulle om man blev bjuden på fika men orkar inte äta den då?

På en arbetsplats med kamrater, till exempel.

Svar:
Om det serveras bullar och du inte orkar att äta en, så avstår du och inget mer.

Du tar inte med dig den eller ens frågar om du får det.

Möjligen kan den som bjuder säga att ta med bullen, eller spara den till senare då den annars inte kommer att ätas.

Då skulle du kunna ta med den.

Annars är svaret ett bestämt nej, det kan du inte.

Klicka här för att läsa min artikel om bordsskick >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson