Relationer – min man äter som en gris, saknar bordsskick och förstör måltiderna. Vad göra?

Fråga:
Min man har inget vidare bordsskick.

Han äter otroligt fort, tittar mest ner i tallriken utan att lyfta blicken och tar sällan notis om mig eller vår tioåriga dotter som sitter med vid bordet.

Han kan stoppa in mer mat i munnen trots att han precis har fått en fråga, tittar inte på andra som pratar med honom, hinner äta upp en hel portion medan vi andra är precis i början och han tar mera mat innan vi andra har ätit upp våra första portioner.

Han stoppar till och med in mer mat innan han har hunnit svälja det han redan har tuggat i munnen.

Han beräknar heller inte hur mycket det finns och att det ska räcka till alla utan äter hejdlöst så länge det finns något kvar eller tills han blir så mätt att han mår illa.

Ibland stoppar han mat i munnen och tuggar samtidigt som har står vid spisen för att lägga upp mer på tallriken. Efter en måltid är hans mage synligt uppspänd/svullen.

Han kan också börja plocka in i diskmaskinen och spola med vatten, skrubba kastruller med mera medan vi andra fortfarande sitter kvar och äter alldeles intill.

Om han inte börjar med det så lämnar han bara rummet när han har ätit färdigt, jag tycker att man ska sitta kvar tills alla har ätit färdigt och delta i samtalet. Det verkar han dock inte intresserad av.

När jag inte är hemma så brukar han ställa fram mat till vår dotter som hon får sitta och äta i ensamhet, antingen från början eller från och med att han ätit färdigt vilket han gör på 5-10 minuter.

Han kan också servera henne mat bara tio minuter innan vi ska åka iväg någonstans och sedan jaga på henne. Han har heller ingen regelbundenhet i mattiderna när jag inte är hemma och det kan gå flera timmar för kort eller lång tid emellan.

Hon verkar ta efter hans beteende mer än mitt och det är ett jättestort problem.

När jag växte upp så satt familjen samlad och åt i lugn och ro. Det var dagens höjdpunkt där vi kom nära varandra och delade med oss av dagen.

Vi dukade gärna fint, tände ljus mer mera, skrattade mycket och hade trevligt. Det var måltiderna som band oss alla samman. Jag inser att jag aldrig dukar fint här hemma längre, det är liksom ingen idé att försöka göra en måltid fin eller trevlig.

Beteendet har gått så långt att det förstör måltiderna: vi sitter mest tysta och bara tuggar.

Om vår dotter har mycket mat kvar på tallriken och inte verkar så hungrig kan han börja ta mat från hennes tallrik och jag måste säga åt honom att sluta.

Han kan också fråga henne om hon vill ha mer mat när hon bara har hunnit halvvägs med sin första portion för att han vill veta om han kan ta resten som är kvar.

Mig frågar han sällan. Ibland, när jag ska ta en andra portion, så är allt slut. Han svar kan vara “jag trodde inte att du skulle äta mer”.

Jag kan inte komma på något att säga vid måltiderna längre och jag känner mig stressad och får svårt att äta då jag blir äcklad. Ibland känner jag att jag är mer hungrig men jag får inte ner maten.

Jag bryr mig heller inte om att lägga upp maten på ett fint sätt längre, varför ska man ens laga mat som någon kastar i sig utan att tugga? Han lär väl varken känna konsistens eller smaknyanser när han bara slänger upp maten i en röra på tallriken och sedan kastar i sig den som om att allt består av havregrynsgröt.

När min dotter och jag äter själva, vilket vi tack och lov gör titt som tätt, så har vi det mysigt och bra. Det är en helt annan stämning, det känns avslappnat och naturligt och måltiderna blir långa och trevliga.

Men även då märks det att hon har präglats på hans bordsskick och jag måste tänka på att hon ska ta små portioner för att hon inte ska kasta i sig för fort. Jag måste också påpeka för henne att sakta ner.

Jag har tagit upp problemet med honom ett otaliga gånger men han blir jättearg på mig.

Att jag blir stressad och tycker att stämningen varken är trevlig eller familjär vid bordet tycker han är något som jag skapar i min hjärna.

Han verkar tycka att bordsskick bara är att tugga med stängd mun och att resten är några överklassfasoner. Han verkar inte förstå varför det finns hänsyn vid bordet eller vad en gemytlig måltid innebär.

För honom innebär måltiden bara att äta för att nära en organism.

Jag får kraftig ångest vid måltiderna och jag ser på min dotter att det har blivit normalt att utfodras snarare än att något ska avnjutas och i gott sällskap. Det gör mig så ledsen att hon ska uppleva det här.

Vad skulle du vilja säga till mig? Och vad skulle du säga till man man om du fick chansen?

Svar:
Det handlar nog väldigt mycket om er relation och hur ni lyssnar och respekterar varandra.

Som svar på din sista fråga, vad jag skulle säga till honom får nog mitt svar bli att jag hade inte sagt något som utomstående, för god vett och etikett innebär tålamod och överseende med andras fel och brister.

Men det hjälper inte här, för här handlar det om bristande kunskap, kanske hans uppfostran och det skulle inte förvåna mig om du ser ett liknade beteende hos föräldrarna till honom.

Så vad tycker jag? Det svaret är enkelt, han beter sig ohyfsat, omoget, okunnigt och helt utan förmåga att sätta sig in i andras upplevelse.

När detta går så långt att partnern känner ångest inför måltiderna, att ert barn påverkas negativt och detta bortförklaras med “överklassfasoner”,  då är det dags att sätta ned foten och få honom att förstå att måltiderna numer är något du helst vill undvika.

Mitt råd är att du helt enkelt, utan er dotters närvaro, diskuterar med honom om hur du känner. Blir han arg, behåll ditt lugn för han känner sig pressad.

Han vet inte hur man gör. För om han visste det, skulle han inte agera som han gör och det är detta som gör honom arg, han försvarar sig på det mest enkla av sätt. Genom att skylla på att det är fasoner.

Kräv inte av honom att han ska klara allt på en gång, ett steg i taget. Lär honom, visa honom. Tillrättavisa inte utan hjälp honom.

För er dotters skull och för din egen och er relation.

Vägrar han det samtalet, föreslå att ni tar hjälp utifrån av en familjerådgivare.

Om han trots dina försök till samtal fortsätter att envist hävda sin rätt till ohyfs, vägrar lyssna, vägrar ändra sig och måltiderna är en ångestfylld situation för dig.

Då skulle jag ta mig en allvarlig funderar på om en sådan relation är värd att bygga vidare på. Låt honom veta det, så kanske han begriper att respektera dig, eller får ta konsekvenserna.

Läs mer i min artikel om bordsskick >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson

Har du en fråga till Etikettdoktorn, ställ den inte i kommentarsfältet. Ställ din fråga här. Då får du även ett meddelande när din fråga besvarats. Frågor i kommentarerna kommer inte placeras i kön och ditt svar kan dröja och blir svårare för dig att hitta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *