Fråga:
Jag tycker inte du rett ut frågorna om ”du” eller ”ni” ordentligt. ”Ni” var tidigare ett sätt att tilltala människor som så att säga stod under dig i social ställning. Antingen kände man till personens yrke och titel, eller så gjorde man inte det. Visste man inte gick man som regel kring problemet genom att formulera om frågor som ”has det en ytterrock” eller ”här går det utmärkt att sitta” i stället för ”har direktör Olsson en ytterrock” eller ”här kan kamrer Jansson sitta”. Tjänstefolk fick heta sitt förnamn: ”Kan Maja servera kaffet nu?”. Det var när man inte visste, men antog att personen hade en lägre ställning som ”ni” kom fram. Nu snackar vi alltså 1930-1960 någonting.
Hur som helst. Det var ett evigt bekymmer, och det finns ett skäl till att titlarna försvann (utom möjligen inom hovet). Att börja om från början med att nia folk är helt vansinnigt. När folk niar mig blir jag direkt irriterad. Antingen säger de du eller så får de bemöda sig om att ta reda på min tjänstetitel och efternamn och titulera mig på riktigt, på gammalt sätt.
Även bland språkforskare brukar man försöka hindra användandet av ”ni”. Varför är du så pigg på att man ska använda den gamla förlegade tituleringen som ingen förstår den korrekta innebörden av? Etymologiskt var för övrigt ”ni” efter ”skolen I” och ”varen I” ett missförstånd bland en allmoge som inte kunde läsa, utan förstod det som ”skole ni” och ”vare ni”, vilket också stämmer överens med de senare pluralverformerna.
Svar:
I frågan som berörde ämnet Du eller Ni besvaras inte bakgrunden, utan endast hur man kan göra i skriftspråk. Det finns en tydligare information på artikeln om detta och ännu mer i min bok. Vad din fråga är, framgår inte i din text, men kort kan jag konstatera att det härrör sig från tyskan Ihr och blev senare en förkortning som ”skolen I” ”Gören I etc. Historiskt finns ännu mer att läsa om detta tilltal, men absolut – det är du som gäller idag. Läs mer i bifogad länk.
Klicka här för att läsa mer om tilltal >>
Mats Danielsson, Etikettdoktorn
Tilläggas kan, i denna fråga, att det korrekta tilltalet av en person vars rätta titel man inte kände, fordomdags var ”min herre” respektive ”frun” eller om det var frågan om en yngre, ogift kvinna, ”fröken”.
I skrift skriver man ”Ni” med versalt ”N” men ”du” med gement ”d”. Den märkliga formen ”Du” är dessvärre ganska vanlig men ger mest intrycket att skribenten vill vara informell men inte riktigt törs, alternativt är okunnig i svensk ortografi.