Fråga:
Vid min och min systers mors urnsättning för några år sedan föreslog vakten på begravningsplatsen att vi skulle skyffla lite sand över urnan när den väl hade sänkts ner i gropen.
Vakten gav spaden först åt min syster, som skaka på huvudet och avböjde att göra det.
Sen fick alla närvarande i tur och ordning skyffla lite sand och vi alla gjorde det.
Skulle vilja veta vad ” att skyffla lite sand” är symbol för och vad innebär det att som i detta fallet, att min syster avböjde att göra det?
För mig kändes det ”fel” att hon avböjde. Urnsättningen skedde i Finland.
Svar:
Gravsättning av urna kan ha olika traditioner och det kan givetvis vara någon lokal sådan som ni upplevt.
Kremering startade först i slutet på 1800-talet och vi har därför inte så gamla traditioner för detta.
Jag gissar att detta med att skyffla lite sand är mer en symbolisk handling för den som vill vara delaktig i gravsättningen.
Det finns således ingen religiös tradition eller symbolik, utan snarare att känna en gemenskap vid graven.
Din syster valde inte detta, men hennes närvaro är precis lika bra. Vi behöver inte alltid delta i allt.
Så mitt råd är att du ska bortse helt från hennes beslut, hon kände sig obekväm med att skyffla, respektera hennes nej.
Klicka här för att läsa min artikel om urnsättning >>
Etikettdoktorn Mats Danielsson
Vid en gravsättning av en urna eller kista förekommer traditionen att anhöriga är med och ”skottar igen graven”. Vid en traditionell gravsättning av kistan på kyrkogården så kan prästen inleda med tre skovlar jord, och sedan får alla vara med och bidraga med ett spadtag. De tre skovlarna mull som prästen lägger på kistan i kyrkan är en slags symbolisk sådan ”nedgrävning”.
Helt korrekt det du skriver om vigningen av stoftet i kyrkan, men gravsättningen av urnan är ingen del av begravningen (den är avklarad) och heller ingen religiös ceremoni. De tre skovlarna mull som läggs på kistan i kyrkan är en vigning av stoftet, till jorden. I Svenska Kyrkan säger prästen följande: ”Av jord är du kommen. Till jord skall du åter varda” (ordlydelsen kan variera i andra samfund). Således är stoftet redan vigt till jorden, den avlidne har nu kunna ”gå bort” och gravsättningen av urnan har alltså ingen vigning av stoftet till jorden. Möjligen, som jag skriver, en symbolisk handling av de anhöriga, men ska alltså inte förväxlas med begravningsceremonin.