Fråga:
Min fru och jag har lite olika uppfattning om umgänge mellan vänner.

Vi började umgås med en arbetskamrat till mig och hans fru redan för mer än fyrtio år sedan. Redan då blev det snart uppenbart att de helst ville komma till oss, förmodligen beroende på att hon aldrig lagade någon mat utan detta sköttes av hennes man, min arbetskamrat.

En enda gång bjöd de oss på en välkomponerad och omsorgsfullt ordnad middag. I mitten av åttiotalet.

Hos oss hade vi ett trevligt umgänge, och under decennier kom de till oss, oftast på lördagseftermiddagarna, när vi bjöd på kaffe med hemlagad kaka, min fru hade ägnat dagen åt att laga en trerättersmiddag, sedan övernattning och en rejäl frukost, innan de tog sin bil och åkte hem.

Vi gav snart upp tanken på att själva bli bjudna hem till dem. Ibland uppstod lite komiska situationer, t ex när vi bjöd dem till oss en viss dag och det framkom att de just den dagen hade bjudit gemensamma vänner hem till sig.

Vi kunde också få komma, men han måste fråga sin fru först. Vi svalde stoltheten och åkte dit. Min vän berättade också någon gång att de var trötta för de hade haft övernattande middagsgäster.

Med tiden har jag blivit alltmer kritisk till denna situation, inte minst för att min vän alltmer uppenbart börjat bjuda sig själv, när våra inviter nu upphört. På mitt initiativ. De bor numera bara några kvarter från oss, men det är nästan helt tyst från dem och ingen kontakt oss emellan, om inte vi hör av oss.

De kontakter han tagit har haft det uppenbara syftet att bjuda sig själva på middag. Min fru tycker att vi har det så trevligt tillsammans att vi kan bortse från obalansen i inbjudningarna, medan jag tycker att även hon har rätt att få sätta sig vid ett dukat bord och njuta av någon annans matlagning.

Vi umgås fortfarande med gemensamma vänner under normala former.

Svar:
Du skriver hela tiden ”min vän” i din fråga och det tycker jag att du ska hålla fast vid, gamla vänner är värda att vara rädd om.

Det finns en gammal etikettregel som säger att man bjuder tillbaka inom ett år från det att man blivit bjuden själv. Annar kommer inbjudningarna upphör och det är kanske dit era vänner är på väg.

Det är nog så, skulle jag tro, att era vänner inte ens är medvetna om denna lite sneda fördelning som uppstått. De tar nog era inbjudningar lite för givna och eftersom din hustru uppenbart tycks trivas med denna lösning så känner de säkert av denna inbjudande attityd. Kanske ska du lyssna på din fru och bortse från ”obalansen”, trivs ni ihop i övrigt så är väl det gott och väl.

Om du sedan någon dag får en stund över på egen hand med din vän, ta då upp problemet i en vänlig ton.

Börja med att säga att ”ni har ju vid några tillfällen bjudit in er till oss när vi inte tänkt på att det gått ett tag, trevligt som alltid!” 

Sedan fortsätter du ”nu tänkte jag att vi kunde vända på det, det är ju inte särskilt ofta vi varit hos er, är det en gång?”

Dags för ett förslag ”så vad sägs om vi kommer hem till er en kväll framöver, så vi kan ses igen. När passar det? Kommande helg eller nästföljande?”

Du lyfter det som ett positivt problem, har du tur nappar vännen och säger ja, det gör vi. Sannolikt vill han samråda med sin fru, vilket är helt rimligt. Men ge honom inte alternativen ja eller nej – han ska välja mellan då eller då istället. Är han dessutom klok så fångar han din kommentar om fördelningen och obalansen. Kanske ger han en förklaring, eller så inser han behovet av förändring. Men vänskapen kan bestå, inget upphör och två vänner har pratat om kloka lösningar tillsammans.

Klicka här för att läsa mer om att avböja en inbjudan >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn