Fråga:
En nära familjemedlem har precis skaffat hund som denne betraktar som sin lilla bebis.

Själv vill jag ha ett hundfritt hem och skulle helst se att hunden inte kom hem till mig.

Känner mig samtidigt hemsk som känner så, eller är det ett rimligt krav på en så nära familjemedlem?

Svar:
Vi kan väl börja med att en hund är just en hund och ingen bebis.

Den mår bra av att behandlas som just det och en hund kan lämnas till hundvakt eller vara ensam några timmar.

Är det en valp, så får hundägaren anpassa sitt liv utifrån faktumet att hunden inte kan lämnas. Då kan man inte heller besöka släkten.

Problemet uppstår, som du skriver, när hundägaren inte inser att det inte är ett barn.

Dessutom kan man förvänta sig att en vuxen person med vett och etikett frågar om det går bra att ta med sig hunden.

Då måste hundägaren också vara beredd på att svaret blir nej tack, inga hundar.

Omgivningen kan inte gå runt och känna sig otrevlig för att vi inte ser hunden som ett barn. De kanske inte ens gillar hundar!

Ska jag dra en parallell, så kan man som värdfolk välja att bjuda in de vuxna och deras barn är inte medbjudna.

Så självklart kan man vara tydlig och tala om att man avser ha ett hundfritt hem, släktingen är självklart välkommen men utan sin hund.

Det finns inget annat svar än att vara tydlig, du är varken hemsk eller dum.

Om en hundägare inte kan förstå detta, då äger hen problemet. Inte du.

Så säg som det är ”- Besök mig gärna, men ta inte med dig hunden, för jag vill inte ha hundar i mitt hem”.

Läs mer i min artikel om för hundägare >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson