Fråga:
Jag kände ingen på begravningen, skulle jag pratat med de anhöriga?

När jag kom in i kyrkan 20 minuter innan satt se andra gästerna och anhöriga redan där. En gäst kom strax innan mig, hon gick och satt sig direkt.

Jag hängde av mig kläderna, pratade med begravningsentreprenören och gick och satte mig.

Hade tänkt hälsa på de anhöriga, men det kändes konstigt när gästen innan mig inte gjorde det och det var knäpptyst i kyrkan och anhöriga satt och stirrade framåt.

Efter begravningsakten gick de anhöriga ut först. Jag var den första därefter.

Då stod det 10 anhöriga tysta och som i en halvcirkel vid kapprumet och tittade på mig. Jag sa att det var ett vacker avsked. De nickade.

Men sen kändes det bara konstigt. De sa inget och vad skulle jag säga mer?

Gå runt och presentera mig? Det dröjde en stund innan de övriga fyra gästerna kom, jag kände mig obekväm.

Vad skulle jag sagt/ gjort? Akten avslutades efter detta, alltså ingen minnesstund.

Svar:
Som jag förstår det, var den avlidne en person som inte hade någon större krets som besökte begravningen.

Du vet ju heller inte vilket förhållande den avlidne hade till sina anhöriga och kanske ver de lika osäkra som du.

Din fråga som löd, jag kände ingen på begravningen, skulle jag pratat med de anhöriga, kan bevaras med både ja och nej.

Det viktiga var att du gick till begravningen och hedrade personens minne, det räcker och därmed är det rätt och du behövde heller inte göra mer.

Alternativ två var att du gått fram till de anhöriga, prenterat dig och din relation till den avlidne.

I samband med de orden kunde du uttryck några vänliga ord om den avlidne och uttryckt ditt deltagande.

Båda exemplen handlar om hur man själv är som person och det går alltså inte säga att ngot är rätt eller fel.

Du var där, det räcker.

Läs mer i min artikel om gäst på begravning >> >>

Ställ din egen fråga om bemötande eller vett & etikett >>

Etikettdoktorn Mats Danielsson