Kanske kan vi ibland byta utsiktstorn istället för att se vem som har mest rätt
Med stort intresse följer jag diskussionen om cyklisten vid Vättersnäs i Jönköping. Filmen har delats snart två miljoner gånger på ett par dygn.
Se här >>
En cyklist ute på sin motionsrunda har förmodligen, som jag gissar, för femtioelfte gången blivit tvingad att väja i denna eller en av de avsmalnande gatstumpar som syftar till att dämpa farten. Den rakryggade och envise cyklisten vägrar att väja, så till den milda grad att situationen blir absurd.
Det är givetvis omöjligt för mig att säga vem som gjort rätt eller fel, det är också möjligt att cyklistens agerande riktar sig mot ett av många olika fordon. Vilket knappast lär få effekt på övriga som inte var där. Med all förståelse lyssnar jag på filmen och hör de hårda ord och arga kommentarer som fälls. Självklart blir bilister, chaufförer och resenärer rejält ilskna.
Diskussionen har även landat i cyklistens möjlighet att välja cykelbanan, det är sant, men han får tveklöst som fordon framföra sin cykel på vägen.
foto: från Lars-Gunnar Gustafssons filmklipp (klicka för visning på YouTube)
Men vad honde?
Jag tror faktiskt att cyklisten blev skogstokig när han kor in i den avsmalnande vägbiten och lastbilen helt enkelt struntar i att hen möter en cyklist. Här kan jag givetvis ha fel, men varför skulle cyklisten annars so envist stå kvar?
Sedan har cyklisten svårt att ta sig ur situationen utan att ”förlora ansiktet”. Han ringer då till polisen, det är en naturlig lösning på problemet. Kommer de till platsen, ber honom flytta sig så följer han myndighetens anmaning. Han kan hävda att han hade rätt, men följer givetvis lagens företrädare.
Lösningen?
Detta är precis det jag åker land och rike runt och försöker förmedla. Se om det finns någon annan lösning på problemet, kan vi byta infallsvinkel?
Cyklisten mår säkert inte bra där och hade någon bytt utsiktstorn, gått fram till honom och försökt hjälpa honom ur situationen, så hade det sannolikt fungerat.
Jag tror inte att i skrivande stund, cyklisten mår så bra idag heller. Speciellt inte efter miljoner visningar. Han fastnade i en situation som är svår för honom att ta sig ur. Är du cyklisten själv som läser detta, du får ett helt anonymt (det syns inte vem du är, inte ens jag ser det) inlägg om du skriver här: Skriv till Etikettdoktorn >>
Två (av många andra) vägar ur denna situation – lösningen
1. Genom att lastbilschauffören som han mötte hade gått ur bilen och sagt ”du – jag förstår att detta blev lite dumt. Om jag har gjort fel beklagar jag detta, men tyvärr kan jag inte backa med denna kö bakom mig. Är det ok, kan vi säga så?” Då tror jag cyklisten kunde sagt till sig själv ”jag fick en ursäkt och lite rätt i alla fall”.
2. Cyklisten kunde sagt till lastbilschauffören ”du – jag gillar inte ditt sätt att köra. Kan du framöver tänka på oss cyklister, men nu har den här situationen blivit så vansinnigt överdriven att jag kan inte med hedern i behåll förorsaka ett sådant kaos. Kan vi säga att du tänker lite extra på oss cyklister nästa gång? Nu flyttar jag mig”.
Att inte välja konflikt
- Ibland måste vi välja andra lösningar än konflikt.
- Ställa oss i en annan infallsvinkel och se om vi kan lösa detta på ett vuxet sätt.
- Här blir alla förlorare och det gör knappast vår värld till en bättre sådan.
- Rätt eller fel? Det ligger i betraktarens öga, men en sak är säker; artighet är en ofta underskattad resurs!
Välkommen med din synpunkt i kommentarerna!
Etikettdoktorn Mats Danielsson
