Vett och etikett po jobbet – de luktar illa, har dålig andedrokt eller badar i parfym i vårt kontorslandskap. Vad gora?!

Fråga:
Det gäller alla människor, vänner som ovänner eller okända, kanske arbetskamrater som luktar illa, stinker svett, har dålig andedräkt etc.

Jag blir nästan nästan upprörd för vi glömmer ta upp dem som luktar illa av parfym också. Jag sitter i ett kontorslandskap, det är hopplöst jobbigt. Vad ska man gör? Ifrågasätta dem?

Svar:
Det är bara att hålla med om detta, parfym i rikliga mängder luktar rejält illa!

Detta ”ofog” är inte ok och det enda rätta är att säga till en arbetskamrat som luktar. Men det får berättas med takt och känsla, annars blir det lätt fel.

Vi får inte heller glömma att det finns många som inte tål parfym, har allergi eller astma, samt de som helt enkelt får huvudvärk av starka dofter. Migrän är en sådan sjukdom som lätt utlöses av parfymer.

Svettdoftande eller varför inte cigarettluktande personer kan också vara svåra att hantera. Bäst är att i enrum, med personens eget bästa för ögonen, berätta hur man upplever lukten och kanske ta upp saker som allergi eller migrän.

Klicka här för att läsa om kontorslandskapets vett och etikett >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

foto: Mats Danielsson
Annons:

Mellan människor – damen vägrade hälsa, hon var rädd för influensa. Rätt eller fel?

Fråga:
Det skrivs och pratas om influensor, förkylningar och annat.

En mycket irriterad kvinna vägrade ta mig i hand då hon tyckte jag var oförskämd som försökte.

Men jag anser att hon var den oförskämda. Suck! Vad gäller – vad säger etiketten?

Svar:
Låt bli att hälsa i hand, men le och hälsa glatt på avstånd är mitt råd. Samtidigt kan jag förstå dina (och hennes) funderingar. Damen ifråga kan alltså avstå, men man kan göra det snyggt.

Genom att undvika ta i hand undviker du att bli smittad, genom att undvika andra människor uppnår du samma sak. Men vill du hälsa på folk, så ta i hand, lite handsprit i fickan kan ofta hjälpa i förkylningstider.

Men respektera den som avstår – men då med ett glatt leende på läpparna!

Klicka gärna här för att läsa mer om hälsning >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

Artighet – jag hör sällan ordet tack, vad har hänt?

Fråga:
Jag arbetar som butiksanställd och jag har noterat att många aldrig säger tack när de är i butiken eller på en restaurang.

Inte så sällan har de barnen med sig och de lär ju sig knappast hur man gör om ingen vuxen visar. Vad anser du?

Svar:
Ganska ofta hör personer av sig till mig om människor som t.ex. i butiker inte kan tänka sig att tacka för hjälpen eller liknande. Det är tråkigt och visar på bristande hyfs.

Skälet skulle vara att de är anställda. En trist utveckling som tål att uppmärksammas, om det sedan är en brist på social kompetens, bristande uppfostran eller annan orsak, det vet jag inte. Självklart tackar man när någon gör dig en tjänst, hjälper dig eller på annat sätt underlättar din tillvaro. Det har inget att göra med avlönat arbete eller inte.

Men barn gör inte som vi vuxna säger – de gör som vi gör.

Klicka här för att läsa om att tacka >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

 
Annons:

Artighet – detta Ni:ande gör mig vansinnig, måste det vara så?

Fråga:
Jag håller på att bli tokig på alla dessa människor i serviceyrken som i tid och otid ska säga NI till mig. Vad är det för trams?Vem lär dem dessa dumheter? Jag känner mig dum och gammal, fastän jag varken är det ena eller andra. Måste man säga Ni?

Svar:
Absolut inte! Många tror att Ni är det finaste tilltalet, men ska man ta gammal etikett är Du ett mycket gammalt tilltal på högre makter. Sedan fick vi en Ni – reform och då var man tvungen att säga både titel och Ni. I ännu ett skede tilltalade man folk i tredje person, som ”fröken” hon”, ”han” eller ”fabrikören” etc.

Därefter har Ni blivit ett modeord i serviceyrken under de senaste 10-15 åren, men det används ofta fel. Det sägs i varje mening, då blir det vasst och besvärande, men används det vid enstaka tillfällen är det mer ok.  För Ni är fortfarande ett vackert tilltal som vid utvalda tillfällen kan användas. (även om jag själv föredrar Du).

Regeln som gäller idag är, vill använda Ni – gör det, men så fort kunden eller den du talar med säger Du tillbaka, då ska du OVILLKORLIGEN använda Du som tilltal. Annars har du gjort dig själv finare än kunden och därmed vägrat att bli duad. Det är ett definitivt etikettsbrott!

Klicka här för att läsa mer om pronomen i tilltal >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn
Annons:

Affärsetikett – ”Ni:andet” som ingen kan, så ska det vara?

Fråga:
Det händer ofta numera att när en expedit räcker fram en betald och fix och färdig vara eller någon som serverat en maträtt så säger hon/han: Varsågoda! Trots att jag är ensam, d.v.s. inte är i sällskap med någon.

Var kommer detta ifrån? Är det konsekvensen av dåliga grammatiska kunskaper – att man blandar ihop Ni:et med pluralisformen och därmed följer ett Varsågoda!

Jag är jättenyfiken på när detta hände. Det är så vanligt och jag blir alltid lika förvånad.

Svar:
Intressant fråga du har här och jag är benägen att hålla med dig om  att det handlar om grammatik, men kanske även dialekt. Jag tror – men vet inte säkert, vill jag betona, att detta härrör sig från äldre seder av pronomen i tilltal.

Först sa man Du om högre makter, sedan kom tyskan och inspirerade oss med sitt personliga pronomen i tredje person ”Ihr”. Detta blev sedan ”försvenskat” i dimunitiv form till ”I”, med ändelsen ”-en” på verbet som kom före.

T.ex. ”viljen I” eller ”skolen I”. Nu ser vi förebilden till ordet ”Ni”, det kom senare på 1500-talet, här slog man återigen samman ord och nu blev ”Ni” plötsligen finare än ”Du”.

Men för att detta skulle användas, måste tilltalet ske med samtidig titulering och därmed var även tilltal i tredje person fint (som fröken, disponenten, löjtnanten, pastorn etc.)

Det var först vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf som vid sin kröning 15/9 1973, sa ”Jag” om sig själv. Alla andra kungar hade sagt ”Vi” tidigare. Alltså i tredje person – och det är detta fenomen du hör i ordet ”Varsågoda”, pluralis – eller tredje person.

Det är också vanligt att personer i serviceyrken väljer tilltalet ”Ni” i syftet att detta ska vara finare än ”Du”.

Tyvärr kan de inte reglerna helt, för dels används det för ofta, som ”Vill Ni”, ”Önskar Ni”, ”Kan Ni” o.s.v. Det blir vasst som ättika om man inte låter bli pronomen ibland, det gör språket mjukare och rundare – mer vänligt.

Svarar kunden med ”Du”, då ska detta användas, för det är nästintill oförskämt att fortsätta ”Niandet”, när kunden lagt bort titlarna.

Då säger personen (kyparen, expediten m.fl.) ”att jag är för fin för att bli Duad av er…” Allt detta KAN… vara en teori om varför ”Varsågoda” i pluralis återkommit.

Men samtidigt är jag benägen att tro att i många fall handlar det bara om lite slarvigt språk som ska låta lite ”klämkäckt”.

Klicka här för att läsa mer om vett och etikett vid tilltal och pronomen >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn
Annons:

Telefonetikett – SMS och MMS -etikett. Vad gäller?

Fråga:
Härom dagen fick jag ett mms från en kompis. Mms:et skickades via en sändlista och när jag svarade sände jag av misstag mitt svar till alla mobiler på sändlistan.

Efter en stund blev jag uppringd av någon på sändlistan som undrade vem jag var. Det kom också flera sms från personer på sändlistan som undrade samma sak. Dessa personer ringde jag snabbt upp och förklarade läget.

Min kompis hörde av sig senare på kvällen och var irriterad och upprörd över mitt mass-sms. Det hade skapat stor förvirring och flera på sändlistan hade sms:at till henne om mitt sms. Jag tror inte att alla vet att hela sändlistan är synlig för samtliga mottagare av ett mms/sms.

Jag tycker att mitt misstag var bagatellartat då sms:et inte innehöll något komprometterande utan var neutralt och oskyldigt formulerat. Min åsikt är att man får räkna med att sånt här kan hända när man använder sändlistor.

Hanterade jag det hela rätt som ringde upp de som tog kontakt med mig eller hur borde jag ha avstått från att svara?

Svar:
En intressant fråga för faktum är att det finns inget givet svar och åsikterna kan gå isär.

Min bedömning är den, att din kompis borde först och främst tänkt på att alla adresser blev synliga, fanns det en anledning att dölja dem så borde kompisen gjort så. Sedan frågar jag mig varför din kompis reagerar på ditt svars-SMS, var det några uppgifter som skulle förbli hemliga eller något att skämmas över? Fanns en sådan risk, borde hon alltså själv avstått från att skicka från början.

Stor förvirring? Tja, det visar vilket värde man idag sätter på ett SMS och vikten av att veta vem som är avsändare. Det enklaste du kunde gjort hade väl då kunnat vara att skicka ännu ett meddelande med beskedet; ”Sorry, jag skickade till samtliga av misstag, bortse från meddelandet”. Men nu gjorde du det bästa av situationen och ringde de som blivit ”oroliga”.

Har du Facebook eller Twitter, kunde du även använt dig av detta för att meddela. Men egentligen, strunta i alltihop och låt det passera. Om ett dygn är det glömt!

Klicka här för att läsa om telefonetikett >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn

 
Annons:

Barn – bort med alla dessa ungar på fiken. Vad säger etiketten om det?

Fråga:
Vissa fik borde vara barnfria, lika med alla dessa ungar som ska med på fester och overallt. Låt oss andra slippa detta. Jag läste frågan om att inte amma offentligt. Nyligen skrev någon ”det borde finnas barnförbjudna fik”.

 Jag instämmer i detta, vad säger etiketten om detta då?
Svar:
Nu finns det inga etikettsregler för barn på vare sig fik eller restauranger. Hänsyn från alla parter är nog den bästa regeln. Är barnen med kanske man får försöka dämpa dem lite och se till andra gästers behov av lugn och ro. Barnförbjudna fik låter som en märklig idé och den lär knappast bli lönsam.

Samtidigt får man som som övrig gäst förstå att ibland blir det lite stökigt. Då får man kanske ta med det i beräkningen när man går ut.

För fester finns det klara etikettsregler. Där innebär en inbjudan till t.ex. Lisa och Lars Drullén att Lisa och Lars är välkomna – men inte barnen. Då hade man skrivit Familjen Lisa och Las Drullén är välkomna…

Klicka här för att läsa om vett och etikett med barn >>

Mats Danielsson, Etikettdoktorn