ÖVER 7700 VETT- & ETIKETTTIPS!

Fråga:
Min man har inget vidare bordsskick.

Han äter otroligt fort, tittar mest ner i tallriken utan att lyfta blicken och tar sällan notis om mig eller vår tioåriga dotter som sitter med vid bordet.

Han kan stoppa in mer mat i munnen trots att han precis har fått en fråga, tittar inte på andra som pratar med honom, hinner äta upp en hel portion medan vi andra är precis i början och han tar mera mat innan vi andra har ätit upp våra första portioner.

Han stoppar till och med in mer mat innan han har hunnit svälja det han redan har tuggat i munnen.

Han beräknar heller inte hur mycket det finns och att det ska räcka till alla utan äter hejdlöst så länge det finns något kvar eller tills han blir så mätt att han mår illa.

Ibland stoppar han mat i munnen och tuggar samtidigt som har står vid spisen för att lägga upp mer på tallriken. Efter en måltid är hans mage synligt uppspänd/svullen.

Han kan också börja plocka in i diskmaskinen och spola med vatten, skrubba kastruller med mera medan vi andra fortfarande sitter kvar och äter alldeles intill.

Om han inte börjar med det så lämnar han bara rummet när han har ätit färdigt, jag tycker att man ska sitta kvar tills alla har ätit färdigt och delta i samtalet. Det verkar han dock inte intresserad av.

När jag inte är hemma så brukar han ställa fram mat till vår dotter som hon får sitta och äta i ensamhet, antingen från början eller från och med att han ätit färdigt vilket han gör på 5-10 minuter.

Han kan också servera henne mat bara tio minuter innan vi ska åka iväg någonstans och sedan jaga på henne. Han har heller ingen regelbundenhet i mattiderna när jag inte är hemma och det kan gå flera timmar för kort eller lång tid emellan.

Hon verkar ta efter hans beteende mer än mitt och det är ett jättestort problem.

När jag växte upp så satt familjen samlad och åt i lugn och ro. Det var dagens höjdpunkt där vi kom nära varandra och delade med oss av dagen.

Vi dukade gärna fint, tände ljus mer mera, skrattade mycket och hade trevligt. Det var måltiderna som band oss alla samman. Jag inser att jag aldrig dukar fint här hemma längre, det är liksom ingen idé att försöka göra en måltid fin eller trevlig.

Beteendet har gått så långt att det förstör måltiderna: vi sitter mest tysta och bara tuggar.

Om vår dotter har mycket mat kvar på tallriken och inte verkar så hungrig kan han börja ta mat från hennes tallrik och jag måste säga åt honom att sluta.

Han kan också fråga henne om hon vill ha mer mat när hon bara har hunnit halvvägs med sin första portion för att han vill veta om han kan ta resten som är kvar.

Mig frågar han sällan. Ibland, när jag ska ta en andra portion, så är allt slut. Han svar kan vara ”jag trodde inte att du skulle äta mer”.

Jag kan inte komma på något att säga vid måltiderna längre och jag känner mig stressad och får svårt att äta då jag blir äcklad. Ibland känner jag att jag är mer hungrig men jag får inte ner maten.

Jag bryr mig heller inte om att lägga upp maten på ett fint sätt längre, varför ska man ens laga mat som någon kastar i sig utan att tugga? Han lär väl varken känna konsistens eller smaknyanser när han bara slänger upp maten i en röra på tallriken och sedan kastar i sig den som om att allt består av havregrynsgröt.

När min dotter och jag äter själva, vilket vi tack och lov gör titt som tätt, så har vi det mysigt och bra. Det är en helt annan stämning, det känns avslappnat och naturligt och måltiderna blir långa och trevliga.

Men även då märks det att hon har präglats på hans bordsskick och jag måste tänka på att hon ska ta små portioner för att hon inte ska kasta i sig för fort. Jag måste också påpeka för henne att sakta ner.

Jag har tagit upp problemet med honom ett otaliga gånger men han blir jättearg på mig.

Att jag blir stressad och tycker att stämningen varken är trevlig eller familjär vid bordet tycker han är något som jag skapar i min hjärna.

Han verkar tycka att bordsskick bara är att tugga med stängd mun och att resten är några överklassfasoner. Han verkar inte förstå varför det finns hänsyn vid bordet eller vad en gemytlig måltid innebär.

För honom innebär måltiden bara att äta för att nära en organism.

Jag får kraftig ångest vid måltiderna och jag ser på min dotter att det har blivit normalt att utfodras snarare än att något ska avnjutas och i gott sällskap. Det gör mig så ledsen att hon ska uppleva det här.

Vad skulle du vilja säga till mig? Och vad skulle du säga till man man om du fick chansen?

Svar:
Det handlar nog väldigt mycket om er relation och hur ni lyssnar och respekterar varandra.

Som svar på din sista fråga, vad jag skulle säga till honom får nog mitt svar bli att jag hade inte sagt något som utomstående, för god vett och etikett innebär tålamod och överseende med andras fel och brister.

Men det hjälper inte här, för här handlar det om bristande kunskap, kanske hans uppfostran och det skulle inte förvåna mig om du ser ett liknade beteende hos föräldrarna till honom.

Så vad tycker jag? Det svaret är enkelt, han beter sig ohyfsat, omoget, okunnigt och helt utan förmåga att sätta sig in i andras upplevelse.

När detta går så långt att partnern känner ångest inför måltiderna, att ert barn påverkas negativt och detta bortförklaras med ”överklassfasoner”,  då är det dags att sätta ned foten och få honom att förstå att måltiderna numer är något du helst vill undvika.

Mitt råd är att du helt enkelt, utan er dotters närvaro, diskuterar med honom om hur du känner. Blir han arg, behåll ditt lugn för han känner sig pressad.

Han vet inte hur man gör. För om han visste det, skulle han inte agera som han gör och det är detta som gör honom arg, han försvarar sig på det mest enkla av sätt. Genom att skylla på att det är fasoner.

Kräv inte av honom att han ska klara allt på en gång, ett steg i taget. Lär honom, visa honom. Tillrättavisa inte utan hjälp honom.

För er dotters skull och för din egen och er relation.

Vägrar han det samtalet, föreslå att ni tar hjälp utifrån av en familjerådgivare.

Om han trots dina försök till samtal fortsätter att envist hävda sin rätt till ohyfs, vägrar lyssna, vägrar ändra sig och måltiderna är en ångestfylld situation för dig.

Då skulle jag ta mig en allvarlig funderar på om en sådan relation är värd att bygga vidare på. Låt honom veta det, så kanske han begriper att respektera dig, eller får ta konsekvenserna.

Fråga:
Ska inte en gammal mor som är ensam, stå med i en dödsannons när sonen avlider?

Är det bara hans familj som ska vara med.

Hur är reglerna?

Svar:
En dödsannons brukar undertecknas av de närmast sörjande.

Ibland sker det kollektivt såsom ”barnbarn”, ”syskon”, ”vänner eller dylikt.

Självfallet räknas en mor som närmast sörjande och bör finnas med i annonsen.

Sedan vet jag inte hur förhållandet mellan sonen, hans familj och modern var.

Det kan finnas önskemål om annorlunda förfarande.

Kanske har du som företagare, chef eller medarbetare har en fundering på hur ni ska hantera bemötandet på er arbetsplats.

Alla kan behöva ta ytterligare ett steg. Ingen utvecklas utan träning. En kostnadsfri ”PT” i bemötande.  TESTA DIREKT >>

Jag, Mats Danielsson med alter egot ”Etikettdoktorn”, har sedan 16 år föreläst, skriver, svarar på frågor och anlitas som expert i radio, TV samt i de flesta media.

Vett och etikett på jobbet.  Fast jag väljer hellre ordet Framgångsrikt bemötande.

Kontakta mig, ställ en fråga och få ett svar. Det är kostnadsfritt, du och din arbetsplats nämns inte.

Har du en fråga hittar du länken efter denna text.

Fråga:
Jag är inbjuden till en kostsam kräftskiva bland några som jag inte känner så väl.

Grejen är den att jag inte vill äta kräftor. Jag vill äta med gaffel och kniv.

Visserligen står det i inbjudan att man kan be att få annan mat. Men är det oartigt?

Jag har ju ingen allergi? Ska jag avstå?

Svar:
Om det framgår av inbjudan att du kan välja annan mat, så säg att du gärna kommer men kräftorna väljer du gärna bort.

Inbjudaren har klart och tydligt talat om att hen är medveten om att alla inte äter kräftor.

Fråga:
Jag ser väldigt ofta att man särskriver ord och som jag ser det, inte bryr sig ett enda dugg om detta.

Är det vett och etikett att skriva så?

Svar:
Skriverduutanmellanrum eller med mellan rum…?

Undersökningar säger att många i Sverige födda är så indoktrinerade av engelskan att de har svårt att se om orden ska vara ihopskrivna eller ej.

Särskrivning har på grund av detta fått mycket uppmärksamhet.

Exempel som en lång hårig dam, sjuk sköterska, skivad kalv lever är välkända.

Det finns många ord där man kan tveka om de ska skrivas som ett eller flera ord.

En tumregel är att lyssna på betoningen.

Sedan finns det undantag som: ”Vi bor i lägenhet med två små barn.”

Det kan också skrivas som: ”Vi bor i lägenhet med två småbarn.”

Småbarn är mellan ett och sex år. Små barn är en mer subjektiv uppfattning om vad som är små barn.

Ett annat exempel är: Är du lätt störd eller lättstörd?

Det första är snarast en förolämpning medan den andra innebär att man lätt blir störd.

Med andra ord kan det summeras med att vett och etikett är att tänka efter först, lära sig när en särskrivning kan ställa till det och till och med förolämpa någon.

Fråga:
En person i min närhet brukar komma förbi helt spontant (objuden) alltför ofta.

Hen dyker upp hemma hos oss och kräver att få komma in och prata av sig om sina problem, men struntar i att vi/jag har annat att göra.

Det känns som att den här personen inkräktar på mitt privatliv och det känns inte bra! Jag blir ofta helt slut efter detta.

Är det fel att personen ringer/SMS innan hen kommer förbi?

Svar:
Ett besök som föranmäls är inte längre spontant och kanske är det lika svårt att avböja besöket i det läget, som när personen står i dörren.

Det tillhör god ton att höra av sig i förväg, i synnerhet om det är något som upprepas,

Oavsett, så måste ju personen som dyker upp oanmäld räkna med att du kan säga att det inte passar och då ska det respekteras.

I det läget kan du ju säga ”slå en signal eller messa mig först nästa gång så slipper du åka i onödan”.

Fråga:
Maken har fått ett arv efter en arvstvist som har pågått i ca 2,5 år.

Nu är allt klart dödsboet är skiftat med hjälp av jurist.

Nu önskar två systrar betalt för de jobb de har lagt ner på försäljningen av kvarlåtenskapen.

De tog inte upp kravet med juristen då varje yrkande från parterna kostade pengar.

Min man bor 130 mil ifrån och har haft svårt att närvara under processen då den har pågått under så lång tid pga konflikter med en av arvtagarna.

Min man har tilldelats 6% av arvet ( ca 50.000:-) systrarna 25% var.

Nu är min fråga vad är brukligt / vett och etikett med tanke på att de har dokumenterat allt arbete i tid och upplyst maken om att juristen kostade ca 2.500:- i timmen.

Kan du ge någon form av råd när det gäller vett och etikett.

Svar:
Nu ska det betonas att jag inte är jurist med deras kunnande.

Behövs experthjälp ska ni kontakta en advokat. Mitt svar är baserat på vett och etikett.

Det innebär att saker sköts i lugn och ro, i god sämja utan tvist och där man tar hänsyn till varandra.

Att komma, efter avklarad bouppteckning, och kräva mer pengar är självklart ingen god etikett.

Rent juridiskt tror jag man kan kräva ersättning för arbete med dödsboet, då som förättningsman.

Den ersättningen ska regleras innan bodelningen är klar och är således inte aktuell i din makes fall.

Mitt vett och etikettråd blir att bemöta kraven med en artig och respektfull återhållsamhet då bodelningen är gjord.

Med andra ord, strunta i dem!

Fråga:
Varför hälsar man med höger hand?

Svar:
Ursprungligen sägs det att riddaren höll fram höger hand i syfte att visa ”Jag bär inget vapen”.

Troligen är svaret enklare än så, de flesta av oss är högerhänta och då faller det sig naturligt.

Fråga:
En kollega inhalerar i köket.

Första placeringen var på en plats intill den gemensamma spisen och sedan flyttade inhalatorn andra sidan köket.

Kollegan inhalerar, hostar, snyter sig i köket.

Slänger snytpappret kökets avfall.

Springer ofta till vår till gemensamma toalett och spottar.

Jag har fått nog.

Vad ska jag göra?

Svar:
Din kollega har uppenbart en väldigt besvärlig astma och förmodligen är inhalatorn räddningen till att kunna vara på jobbet.

Du kanske ska ta upp frågan med er chef, kan din kollega få tillgång något avskilt rum för inhalationer.

Det övriga är ett ohyfs och spotta kan hen säkert behöva, men då är en stängd dörr rimligt.

Du eller någon på jobbet får ta upp frågan med kollegan, säg som det är att du besväras av snytandet och spottandet och skulle uppskatta om det kan ske mer diskret och inte i matrummet.

Det är rent äckligt och jag skulle personligen inte dra mig för att säga det. Men mellan fyra ögon, så det inte blir genant.

Fråga:
Jag tycker att det borde finnas en regel på vilken sida gående bör mötas.

Tittar man på exempelvis rulltrappor och in och utgångar så är det oftast höger som gäller.

Jag är själv 71 år gammal men och tycker högerregeln bör gälla.

Men de jag möter som går till vänster är oftast mellan 60 och 8 år

Det är ju bara tåget som fortfarande har vänstertrafik.

Jag tycker att det bör tas upp för allmänheten vad som ska gälla så man inte behöver bli påsprungen eller irriterad för att man får gå sicksack mellan oliktänkande.

Vad säger du?

Svar:
Det finns regler om hur man möts, man håller till höger.

Ofta möter man personer som går i bredd, utan den minsta tanke på att flytta på sig och bereda den mötande plats.

Personligen använder jag mig av knepet att stanna upp.

Står du helt stilla kommer en uppmärksam person väja undan, den ohyfsade går nästan på dig.

Då frågar man helt stilla ”Vad gör du?”.

Fungerar utmärkt och du är ju helt oskyldig till situationen, för du stod stilla.